¬ Rädda K103 Göteborgs Studentradio!
Bild: k103.se
Stöd, rädda K103!
¬ Dem som respekterar andras personligheter kan bli riktigt användbara pedagoger
Det är väldigt viktigt att man inom förskolans väggar ser med de andra. På en förskola jag närvarat på hängde det en trygghetscirkel på väggen angående att respektera andra.
Sara (2:0) leker inne i samlingsrummet med några barn. Musik är på och en del barn dansar, hoppar och stojar, andra barn klär ut sig. Jag sitter på golvet. Linnea som stått vi sidan av en stund, tittar runt i rummet och kommer sedan fram helt oprovocerat och putter till mig. Jag kollar frågande på henne och hon tittar bort genast bort och går därifrån.
Utdrag från boken; Tigris hemliga vän av Lars Rudebjer
I en sådan här situation är det viktigt att man har både öron och ögon med sig. Att vara vaksam på barnens kroppsspråk och signalement. Jag kan tolka detta som att Linnea vill ha uppmärksamhet av något slag. Rummet är ju också fylld med liv och rörelser, vilket kan vara ganska rörigt och för mycket på en gång för ett barn. Nu ska jag inte analysera för mycket över just hennes beteende utan att det är väldigt viktigt att man som pedagog inte kränker barnens handlingar. Barn gör saker och beter sig på ett visst sätt, för att det finns en tanke bakom den. Att låta Sara själv få uttrycka varför hon gjorde som hon gjorde men att inte kritisera hennes handling, låta henne själv reflektera över vad det var hon ville förmedla. Man kanske inte ska påpeka Sara direkt varför hon gör så, att ifrågasätta på en gång kan i vissa lägen vara till en fördel. Men jag valde här att avvakta och ta upp detta vid ett senare tillfälle med Sara, mellan två ögon. Visserligen ska man ju inte putta på någon och det är viktigt att förmedla detta till barnet, men på ett sådant vis att man inte sänker ner barnet. Barn ska ges rätten att få uttrycka känslor. Det visade sig då att Sara endast ville ha en kram, men hade svårt att göra uttryck för det. Själva handladet förklarades som "fel", att nästa gång hon ville ha en kram så kunde hon enbart be om, fråga, prata, jag förklarade att puttas inte är nödvändigt i detta fall, att är det så man gör då man vill ha en kram? Det slutade med att vi kramades hela dagen och att hon gick runt och frågade resterande barn: "Får jag snälla krama dig." Jag försöker tänka mer kring barnens sätt att vara, tänka och erfara sin omvärld och hur vi kan hjälpa dem att belysa och sätta ord på deras handlingar.
¬ Som ovan till bekräftelse
"Jag vill ju bara att du ser mig".
"Jag gillar att du ser mig, men inte sättet du ser mig på".
"Jag vill ju bara ha lite bekräftelse".
Hur kommunicerar barn med pedagoger?
Barn söker bekräftelse och uppmärksamhet och kan därför börja gråta, skratta, skrika, gnälla eller gå ifrån. Barnen är väldigt självständiga då det gäller fri lek, utevistelser av olika slag, samt samlingar och inomhuslek. Men barnen söker sig emellanåt till en pedagog då de vill ha/behöver bekräftelse för något. Ibland behöver barnen bara någon som bekräftar det som händer.
Barn: ”Ellen är dä botta”
Jag: ”Vad gör Ellen, då?”
Barn: ”Mm, ä dä botta” (går dit)
Barn: ”Har sand” (visar sin hand)
Jag: "Har du sand där? Du har sand där ja, hur fick du sand där då?”
Hur kommunicerar pedagoger med barn?
Det är viktigt att oavsett vilken kommunikation det handlar om att det är på barnens villkor och på barnens nivå. Går man inte, kan man kränka barnet. Det handlar om ett ömsesidigt samspel. Som pedagog anser jag att man ska stimulera och bekräfta det barnet vill ha sagt eller försöker att säga. Att upprepa det barnet säger för att göra det tydligt att man som pedagog är med på vad barnen försöker förmedla. Men också av stor vikt att reflektera på hur man talar till barnet. De vuxna markerar oftast med tonfall och kroppsspråk. Oavsett om det är tillgänglighet de signalerar genom att bara stå bredvid barnen, så märker barnen av detta. Barnen signalerar både med kroppsspråket och med tal att de vill något. Ibland kan de ropa pedagogens namn flera gånger. Barn som känner en viss otrygghet visar väldigt starkt detta och markerar att de vill ha en viss pedagog i närheten. Då ett barn är ledsen: ”Kom då, Jesper” med en medlidande ton eller ”stackars Jesper”. Det är av vikt att man inte här talar nedlåtande till barnet oavsett, denna "tycka-synd-om-tonen" är väldigt vanligt i förskolans verksamhet. Kanske behöver Jesper denna empatiska bekräftelsen? Eller kanske behöver han bara få vara för sig själv? Att reflektera över vad just detta barn är i behöv av för sorts bekräftelse just vid det tillfället.
Hur definieras, tolkas och omskrivs det som barnen uttrycker verbalt och med sitt sätt att vara?
Jag har märkt att vissa pedagoger använder händerna mycket när de pratar med barnen, lyfter, sänker, visar ”ajabaja-fingret” osv när de kommunicerar med barn. De yngre barnen som inte utvecklat sitt verbala språk ännu visar och markerar med kroppsspråket och med gester. De kan vifta kraftigt med armarna mot pedagogen eller ett barn om de tex. misstycker något. Oftast använder inte yngre barn hela meningar då de talar med varandra, men det förekommer ju såklart.
Då barn gnyr eller gnäller försöker pedagog att ta reda på först och främst vad som har hänt, sedan göra en tolkning av situationen, ibland tvärtom. Men vad händer om vi faktiskt tar oss tiden till att verkligen lyssna? Barnen kan prata, man ska inte underskatta barns förmåga till att försöka göra sig förstådda. Barn i tidigare åldrar talar inte så mycket verbalt, utan mer med kroppsspråk och ljud. Men det är minst lika viktigt här att förmedla och uttrycka för barnet att barnet faktiskt har förmågan att kommunicera, göra sig förstådd, fast på sitt vis. Jag försöker hela tiden att utmana barnen till att uttrycka sig verbalt. Att ge dem tid till detta, tystnaden i säg ger barnet kraft och energi till ett försök att kommunicera, allting behövs inte komma direkt. "Kan du prata med munnen?" Detta kan låta som ett nedvärderande sätt att tala om för barn att man talar med munnen, men såsom jag ser det är det ett sätt för pedagoger att påvisa och stärka barnet till att våga ta tal och till att illustrera att då man formulerar ord att munnen rör sig. Det är viktigt oavsett hur barnen försöker uttrycka sig, att ta dem på allvar och lyssna.
¬ Vardagen fortsätter inom dig och utan dig
Varför just jag är ett videoklipp som handlar om flickan Jonna, där hennes vardag ständigt är en kamp. I helthet handlar den om att utsättas för mobbning, men också vad det innebär att inte orka mer, hur kan man ens få någon att förstå att man inte klarar av mer? Den tar även upp perspektiv som skam, avvikelse och begreppet maskrosbarn, för att nämna några få.
Idag lever ständigt barn och unga under dessa sorts omständigheter och det ger mig inte bara en klarare bild av vad det är jag egentligen som pedagog vill åstadkomma i mitt yrke! Klarhet i allra största drag. Har du någonsin känt att du fötts av en anledning? Att det är menat att du ska uträtta någonting specifikt? Well, detta är mitt kall så att säga! Jag brinner för de avvikande ämnen som ingen vågar sig på att yttra om!
Det jag vill poängtera som jag i efterhand blev väldigt fundersam över då jag hamnade på den här sidan. Nu är jag ingen ekonom, så ha detta i bakhuvudet för all del. Men här går då filmen att köpas, för privat bruk 49:- respektive för skola/institution, då summan hamnar på 625:-! Jag är väl medveten om vilka omständigheter som hör till här, men det jag vill kritisera är hur ofantligt dyrt det är att sända ut ett sådant här viktigt budskap inom skolans väggar? Frågan om publicerings-och användarskydd är väl ett annat ämne att diskutera. Men vem väljer att köpa dessa filmer? Då man i dagsläget enbart är ett gratisklick ifrån? Det gör mig frustrerad att dessa ämnen inte uppmärksammas ytterligare och att resurser istället läggs på "ytliga" verksamhetsproblem. Egentligen borde man "stödja" detta så gott man kan med att bidra genom att själv köpa filmen, i alla fall för privat bruk.
¬ Att se igenom, innebär sällan att "se in" i...
Här är ett liknande klipp gentemot det jag postade i ett tidigare inlägg. Se den! Verkligheten för "oss" studenter är inte så glamouröst som det målas upp i amerikanska dramafilmer--->tex American Pie? O.o Studentlivet är inte enbart en fest! Jag kan dock inte komma ihåg då jag senast var ute på "party" direkt. Utvecklingen är skrämmande :/ Och betydelsen av studenters röster uppmärksammas, men åtskilliga åtgärder beaktas minimalt enligt mig. Videon är bara en del av det hela...
Då jag under en längre period studerat den makedonska läroplanen, där det för övrigt i det nationella styrdokument belyser IT-utveckling som ett eget kapitel och en av de största utmaningar man vill uppnå. Det har fått mig att reflektera över det teknologiska samhälle som de faktiskt strävar efter, medan andra länder strävar efter att motverka vissa åtgärder? Det är ganska intressant tycker jag.
Vad väcks för tankar av videon? Kommentera gärna!
¬ Information angående gårdagens spamutskick
E-postlistorna är nu spärrade och IT-avdelningen kommer att utreda händelsen. Vi vill återigen förtydliga att e-postlistorna inte kommer från GUL, vi har inte några sådana listor. Det är inte heller GUL-supporten som står bakom mejlet om GUL-enkäten. Vi har varit i kontakt med personen som skickade det mejlet och vi förstår nu att tanken var god men att det blev lite fel. Nu hoppas vi att inga fler mejl av den typen skickas iväg och att ni alla får en trevlig helg!
Vänliga hälsningar
GUL-supporten
¬ Ingenting skymmer sanningen så helt som auktoriteten
Vems visioner är det vi strävar efter? Lärares? Politiker? Eller står samhället här till svars?
När du tar en glimt över kartedern, vad är det du ser? Eller vad är det rättare sagt du inte ser? Vad är det du har framför dig? Det är barnen. Skolan ska utveckla självständighet och demokratiska medborgare (enlig läroplanen). Elevinflytande och demokratiarbete är något man arbetar mycket med i dagens skolor, eller? I skolans styrdokument står det klart och tydligt att skolan har två uppdrag, att ge barnen kunskaper och värden. Men vad är det för kunskaper och värden vi egentligen idag förmedlar? Och vad är det vi bör förmedla? Glömmer vi av det viktigaste av allt i skolans verksamhet? Den viktigaste frågan jag vill lyfta fram här är: Skall barnen få vara med och bestämma om vad som ska läras ut i skolan? Har vi då på så vis nått målet för detta sk. demokrati- och elevinflytande?
Den här videon öppnar upp väldigt många riktade tankar krings barns sätt att beskåda sin omvärld. "Varför talar aldrig fröken om dataspel?" "Vet ens en lärare vad facebook är?" Vi lever i ett teknologisamhället och det krävs kunniga lärare för att möta dessa barn som ska växa upp i nästa generation. Hur kan ipoden bli ett läromedel? Här handlar det inte bara om kunskaper, utan om om kreativitet och förmågan att tänka ett steg ytterligare. Hindrar eller stör "gameboyen" lektionen? Gör det då till ett studerandemedel! Hänvisar vidare till min artikel som jag skrivit om just detta. Slutligen vill jag bara skriva TITTA PÅ VIDEON!
¬ Den som en gång smakat honung nöjer sig inte längre med socker
Skulle kunna leva på det för resten av mitt liv. Det är ytterst sällan jag blir bortskämd med frukost, tror nog aldrig jag har fått frukost på sängen faktiskt...sorligt nog. Den enda som kan skämma bort mig är ju då jag själv, så idag skämde jag bort mig rejält och tillagade min favorit! Przeni jajca i piperki (stekt ägg med paprika) och en underbar kopp KOKT kaffe, japp så ska det vara! Börjar man dagen med en god frukost får den genast en mycket bättre syn på hur resten av dagen kommer utspela sig. Idag vaknde jag relativt tidigt och var på informationsmöte inför examensarbetet, dock gav det inte ett **** för mig. De mesta var punkter och områden jag redan bollat med och gått igenom. Men men...det finns väl syften med upprepningar antar jag. Kämpar fortfarande på med min ena uppsats som jag måste slutföra och har därav satt en deadline för mig själv, dock bröt jag den eftersom jag är helt otroligt trött idag. Vet inte vart tröttheten kom ifrån? Var ju pigg och i full fart med att skriva nyss ju? Hm, alla dessa känslor, kanske inte ska sticka nosen så djupt i litteraturen! Det får bli ett tidigt godnatt från mig idag och ska försöka komma igång med skrvande här också så småningom. Bye for now!
¬ Jag ser blått nu vägen framför mig ser bredare ut
Ser äntligen ett ljus i min uppsats!
Jag har snurrat runt alldeles för mycket dessa (oändliga) veckor, snurrat runt i cirklar som en karusell, för att hamna på sida 1 igen. Velat fram och tillbaka, beslutsångest, känslomässiga argument i mitt huvud. Jag har helt enkelt varit ÖVER-ambitiös om det finns något sådant? Jag har en förmåga att förstora det mesta istället för att göra det så enkelt som möjligt, men det är inte pga att göra det hela stort och komplext, det är mer utav en vilja att "göra mer", pressa till det yttersta...gå den där extra milen. Det finns ett makedonskt ordspråk; Razmislete dva pati i kazi ednas - Tänk två gånger, säg en gång. Det kanske behövs fler som jag? Som tänker ett steg extra? Som reflekterar mer än en gång? Jag vet att jag bär på en rik förmåga, men ibland har jag svårt att få ner det i ord på ett förståeligt vis, så ibland kan det vara svårt att hänga med i mina tankebanor... Vad jag än gör, om det så är att laga middag, lägger jag ner hjärta och själ i det jag gör. I längden når man något som kallas 'utbrändhet'. Men jag har lärt mig något otroligt viktigt av den här processen... Jag ska inte sluta göra saker med mitt hjärta, men jag ska inte alltid behöva ta det där extra steget och alltid göra mer än vad som krävs, utan att göra det jag förmår just vid det tillfället är tillräckligt bra nog. Man kan bara göra sitt sitt bästa, men vara stolt över sig själv ändå. Den extra milen kan du springa då du tankat på med extra energi igen!
