Någon som läste om detta i Metro för några dagar sen?

Skoluppgiften 8:orna på Kastanjeskolan i Tomelilla fick var: beskriv din sexdebut, ditt sexliv eller dina erotiska fantasier. Själva läxan "första gången" ingick i ämnena, svenska, biologi och sex och samlevnad. Rebecca och Felix var en av de som intervjuades och blev båda paffa av skrifuppgiften och att det kändes lustigt att behöva skriva sådant här, även om det inte var några som helst problem att skriva uppgiften, säger Felix.

Bild: Metro


Många av eleverna blev väldigt chockade och det kan jag förstå! Jag vet inte själv hur jag hade förhållt mig eller reagerat. Det jag tänker på här nu är först och främst på Thomas Holmqvist (Känd från tvdokumentären klass 9A) protest om detta. "Det är ett grovt övertramp" säger han. Jag håller med där, elever ska inte behöva vara öppna om sina sexuella erfarenheter eller upplevelser! Detta kan vara känsligt, kränkande och jobbigt och sedan att dessutom sätta betyg på detta! Vad sägger detta egentligen om vår tidsepok? Förutsatt att alla ungdomar på högstadiet har ett aktivt sexliv? Är de det som ligger och spökar? Tycker dock inte vi kan dra den generalisering! Jag tror jag dock förstår vad som speglar och ligger bakom detta. Vi lever idag i en samtid, barn och unga som förr gick i skolan hade inte alls samma förutsättningar och det var en annan generation av ungdomar som idag går i skolan och samhället ser totalt annorlunda ut! Men att som lärare försöka lägga sig på sk. "elevernas nivå" som jag brukar kalla det, för att nå ut och lära ut, men dock inte på detta vis, känns bara skevt!

Matdokumentation
Vid matplatsen finns oftast ett schema hur bra barnen har ätit, detta för att föräldrar ska kunna se hur bra ens barn har ätit. Jag ifrågasätter detta system lite. Är syftet endast för att föräldrarna ska kunna kontrollera hur bra ens barn äter? På denna fråga fick jag svaret: "Ja." Vadå ja? tänkte jag.



Att ha detta synligt vid matplatsen måste ju göra att barnen reflekterar över det. Jag tror inget barn har gått miste om att pedagoger fyller i en lista. Frågan är om barnen vet varför. Jag skulle här passa på att involvera barnen. I och med att barnen är så "unga" (1-3 år) har de inte arbetat så mycket med den skriftspråkliga utvecklingen. Bjud in barnen redan i tidig ålder säger jag! Barn är kompetenta individer som lär och utforskar miljön hela tiden. Att göra detta till en meningsfull pedagogisk dokumentation så man bjuder in barnet i det hela. Varför inte låta barnet själv få resonera och vara delaktiga? "Har du ätit bra idag, Hanna?" Gör en ruta för barnen och en för pedagoger. Låt barnen själva reflektera och tänka till om sitt eget lärande. I den andra rutan kan pedagoger själv kryssa i hur dem ser på situationen, om barnen ätit bra eller inte!

Matlista

Står enbart i text, vart är bilderna?
Barn som inte kan läsa, hur ska de känna igen detta? Sådana måltider som frukost och mellanmål som är väldigt rutinmässiga, kan man hur lätt som helst dokumentera med bilder. Hur svårt är det att ta kort på en macka eller lite gröt? Är det barns lärande vi ska fokusera på eller vad som underlättas för pedagoger?

Också en typisk form av dokumentation. Namn placerade i form av lista.
Känner barnen igen sitt eget namn? De har inte arbetat med skriftspråket så mycket, man märker att barnen saknar dessa erfarenheter. Men visst känner de igen sina namn, enstaka bokstäver osv. Men hur kan vi utmana barnen ytterligare? Att sätta upp en bild och barnens namn är något som är ganska vanligt, detta gör att de yngsta barnen även här kan koppla sitt ansikte till skritftform. Barnen memorerar och lär sig vart dem ska sitta i huvudet. Ibland får man påminna dem. Vad har dem då för nytta av dessa placeringar om de inte kan läsa eller känner igen sitt namn? Jag vet inte hur jag ställer mig till det här riktigt.

Ped: "Vad gjorde ni ute på gården?" (medveten fråga)
Pedagog frågar inte barnet var det roligt att gunga, trots att hon visste att barnen hade gjort detta. Här är det barnens erfarenheter som är i fokus. Pedagogen ställer inte en ledande fråga där utan har en medveten frågeställning. Vi måltider ska det finnas plats och utrymme för barnen att reflektera och samtala.

Pedagog frågar Lena vad det är och pekar på riset.
Anna i bakgrunden: "ris"
Pedagogen frågar Lena igen.
Lena: "Pasta"
Ped: "Ah, det ser faktiskt ut som pasta" "Är det pasta?"
Lena: "ah"
Ped: "Det är ju ris idag med köttgryta idag"
Lena: "Köttgryta..."

Ped: "Ellen ät med skeden"

Att barn använder sig av olika tekniker vid matbordet borde vara en tillåtande atmosfär. Barn tränar hela tiden på den finmotoriska delen. Att som pedagog kanske istället vid detta tillfälle kunde sagt: "försök äta med skeden" Det kan lätt blir så att man trampar barnen på fingrarna. Barnet kanske inte utvecklat sin mototiska förmåga riktigt än och behöver därför stimuleras, att man då istället utmanar och intresserar barnet för att själva försöka till sig nya metoder är rent utsagt viktigt. Pedagogen uttrycker sig på följande vis att barnet ser det som ett kommando. Du ska äta med sked är något barnen är mycket medvetna om på förskolan och också att det är detta pedgoger oftast uttrycker...

Som blivande pedagog tycker jag det är viktigt att reflektera över alla omsorgssituationer även såsom måltider. Varför äter vi tillsammans? Vad finns det för mål vi vill uppnå vi matbordet?

Börja i god tid och planera in i kalendern, hur konstigt det än låter, men skriv ner vilka dagar och vilka kapitel du ska hinna läsa, måndag: kap. 1-2 osv...och gör ditt bästa till att följa detta. Då får du även tid för annat och slipper sitta hemma varje helg och stenplugga. Använd vardagarna väl och vila ut dig på helgerna! Alla läser i olika takt och på olika sätt. Vissa läser boken rakt igenom, vissa läser kapitel för kapitel, andra stycke för stycke. Hitta det sättet som känns bäst för dig. Jag läser relativt fort och kapitel för kapitel, för det är det som funkar för mig, på vägen stöter man på saker man funderar över annat.

Vad ska jag göra av alla anteckningar och tankar kring litteraturen jag läser? Ja, detta tror jag ingen någonsin påpekat har varit enkelt, i alla fall inte jag. Mitt tips är att köpa postits-lappar, finns i massa roliga fina färger och är väldigt effektiva! Det jag har gjort är att jag tagit ett vanligt papper och klippt ut det, sedan har jag målat med överstrykningspennor i olika färger och gör någon ruta eller cirkel, därefter skriver jag vad dessa olika färger representerar då jag sätter fast lapparna i min bok.

Rosa: Viktigt!
(Det du avser är viktigt för just det ämne du läser)

Lila: Intressant, relevant
(Något du av intresse hittar eller som du tycker är relevant gentemot kursen, detta kan få dig mer motiverad också)

Grönt: Frågor/funderingar/diskussioner
(Frågeställningar som uppkommer under läsning, saker du funderar över, eller som kan vara värt att diskutera)

Orange: Tentauppgifter osv
(Kursens mål, uppgifter från kursen som du ska fokusera på)

Blått: Situationsbaserade exempel
(tex. från praktiken, vardagen, samhället)

Gult: Referenser
(Källor, hänvisningar)

Detta gör att man slipper gå tillbaka till sidorna och tänka vad var det jag tänkte här? Skriv också ner i ett anteckningsblock på varje färg vad det var du tänkte: s. 57, ämne eller tema - vilken tanke du hade osv... Detta har hjälp mig otroligt mycket. Denna lapp kan du också skapa några stycken av och ha som bokmärke och kan lätt kolla tillbaka: "i den här boken var det väldigt mycket rosa lappar, detta betyder att det är viktiga saker jag skrivit ner"....

Så ta den mysiga studentboken, inlindad i en mysig filt, inne i ett mysigt soffhörn, med en mysig kopp te :)

Detta är en sajt jag fick nys på min första termin på Universitetet. I första kursen Lau110 hade vi något som kallas PIM: Vad är PIM?

 

PIM står för ”praktisk IT- och mediekompetens” och är en kombination av handledningar på Internet, studiecirkel och hjälp i vardagen. Detta är riktad till Sveriges blivande/pedagoger. Webbplatsen är en del av ett regeringsuppdrag som Skolverket har att främja utveckling och användning av informationsteknik i skolan. Det webbaserade studiematerialet består av tio handledningar som visar hur olika programvaror kan användas praktiskt i skolans verksamhet. Materialet kan användas både enskilt och i ett arbetslag som studerar tillsammans. PIM-handledningarna kan även användas i det dagliga arbetet, när lärare och elever behöver få direkt hjälp med att till exempel bearbeta sina bilder från digitalkameran. För dem som är intresserade av att veta mer hänvisas till hemsidan.

Hur som helst, fick jag lära mig otroligt mycket av detta. För dem som sitter mycket vid datorn, som jag och vet att man behärskar vissa programvaror, men, det finns alltid något nytt man kan lära! Jag trodde exempelvis att jag kunde allting om word och powerpoint, men så fel jag kunde ha.... jag är otroligt glad som student att jag fick chansen att delta i detta projekt, det ger mig fördelar som pedagog senare då man vill inspirera och skapa intressen. Jag fick lära mig olika programvaror och hur man hanterar dessa. Programvarorna är gratis:

 

1. XMind

(Bilden är tagen från: http://macin.files.wordpress.com/

2. Photo Filtre

(Bilden är tagen från: http://en.onsoftware.com/)

3. Audacity

(Bilden är tagen från: http://linuxdevcenter.com/)

4. Photo Story

(Bilden är tagen från: http://cnx.org/)

 

5. Movie Maker

(Bilden är tagen från: http://www.shedworx.com/)

 

6. FreeMind

(Bilden är tagen från: http://leisureguy.files.wordpress.com/)

7. Adobe Reader

(Bilden är tagen från: http://www.mscd.edu/)

Dessa program rekommenterar jag starkt för dem som pluggar. De gör att man lättare kan arbeta och unviker tidspressen. Första terminen är tuff, för man är ny, allting är nytt, nya begrepp, men man lär sig behärska dessa områden så småningom. Jag har även ytterligare tips som jag faktiskt utvecklat under mina studier:

 

Planering:

Det går inte att planera för mycket, det finns inte något sådant! Jag har lärt mig detta den svåra vägen. Jag tycker själv att jag är väldigt bra på att planera och strukturera upp, men det kommer ju självfallet komma upp tillfällen då det är något som bryter detta mönster. Jag hade planerat upp en gång för alla den senaste rapporten jag skulle skriva, jag skulle börja under min VFU, men bang! Så blev jag jättesjuk och hemmaliggande i 2 veckor. Vad ska man göra åt detta? Det finns så klart saker man kan göra, förebygga så att man inte lätt blir sjuk osv, men det bryter ju ut ändå, det är inget man kan hjälpa. Detta betydde för mig att jag fick 5 dagar på mig att skriva istället för 3 veckor. Ta varje timme seriöst, utnyttja den till max! Det är viktigt att förebereda, tänk så här: "Nu ska jag sätta mig ner och skriva"... Ta en dusch, disken, tvätten och allting innan, föbered med lite snacks eller något som piggar upp dig, koppla ifrån dig nätet, för den är en riktig bov!! Det är viktigt att man är fokuserad på det man ska göra, jag vet att det är lättare sagt än gjort. För mig hjälper det att diskutera vad det är jag ska analysera och skriva om med någon jag känner väl och kan prata med. Jag blir då oftast engagerad och positiv, fasktiskt väldigt glad ibland och känner mig motiverad. Möjligtvis för att jag känner att någon lyssnar och är intresserad av det jag gör. Det är mycket lättare att sätta ord på sina tankar om en tenta när man diskuterar den innan, det lbir lättare att skriva ner den då.

 

Litteraturläsning osv:

Börja i god tid och planera in i kalender, hur konstigt det än låter, men skriv ner vilka dagar och vilka kapitel du ska hinna läsa, måndag: kap. 1-2 osv...och gör ditt bästa till att följa detta. Då får du även tid för annat och slipper sitta hemma varje helg och stenplugga. Använd vardagarna väl och vila ut dig på helgerna! Alla läser i olika takt och på olika sätt. Vissa läser boken rakt igenom, vissa läser kapitel för kapitel, andra stycke för stycke. Hitta det sätter som känns bäst för dig.

Vad ska jag göra av alla anteckningar och tankar kring litteraturen jag läser? Ja, detta tror jag ingen någonsin påpekat har varit enkelt, ialla fall inte jag. Mitt tips är att köpa postitslappar, finns i massa roliga fina färger och är väldigt effektiva! Jag läser relativt fort och kapitel för kapitel, för det är det som funkar för mig, på vägen stöter man på saker man funderar över eller annat. Det jag har gjort är att jag tagit ett vanligt papper och klippt ut det, sedan har jag målat med överstrykningspennor i olika färger och gör någon ruta eller cirkel, därefter skriver jag vad dessa olika färger representerar då jag sätter fast lapparna i min bok.

Tex: Rosa: viktigt!Grönt: Frågor och funderingar Gult: Referenser Orange: Tentauppgifter osv, detta gör att man slipper gå tillbaka till sidorna och tänka vad var det jag tänkte här? Skriv också ner i ett anteckningsbok på varje färg vad det var du tänkte: s. 57, ämne eller tema - vilken tanke du hade osv... Detta har hjälp mig otroligt mycket. Denna lapp kan du ha som bokmärke och kan lätt kolla tillbaka: "i den här boken var det väldigt mycket rosa lappar, detta betyder att det är viktiga saker jag skriva ner"....

 

Föreläsningar:

Hur ska jag hinna med och skriva ner allt? Jag förstår inte vad föreläsaren menar? Man har massa frågor man inte kan få svar på. Detta kanske kan underlätta något:

Speciellt om det är stora föreläsningar kan det vara svårt att få sin fråga ställd, passa då på att efter föreläsningen fråga själva föreläsaren själv vad han menade eller om han/hon kan lägga ut sin föreläsning på nätet, vilket de flesta också gör. Eller så sätter du dig ganska långt fram och kanske därför hör bättre, ser bättre och har chansen att räcka upp handen och fråga.

Ja, anteckna anteckna, här är det inte världens finaste stil som räknas, huvudsaken är att du vet vad du menar och ser vad det står. Mind map är ett jättebra tips, kan vara svårt i början att få grepp om hur man ska göra och kan tyckas vara lättare att bara skriva av eller anteckna vanligt. MÅLA! Om föreläsningen tex handlar om barns matematikinlärning, måla en mattebok som utgångpunkt och fortsätt därifrån, det blir roligare när man måla och symbolerna hjälper en att komma ihåg lättare, färglägg! Man blir gladare om det finns massa färger!

För dem som har datorer: 7. FreeMind (scrolla upp) rekommenderar jag, busenkelt! Du gör mindmaps direkt i din dator i detta program och kan länka till olika sidor där du hittar information eller referenser, du kan använda olika färger osv... Jättesmart!

 

COPYRIGHT!

FLICKR är en sida där man kan hitta bilder av copyrights skäl. Det är ju miljontals människor som dagligen laddar upp bilder de hittar på nätet, men reflekterar inte över att man inte får ta och spara ner hur som helst, redigera osv. Då kan jag rekommendera denna sidan, det är enkelt, du skapar bara ett yahoo-konto på sidan, och vips! Sen kan du dela med dig av dina bilder, och bestämma om folk får ändra dessa osv... Du går in på explore - creative commons - och kollar på de olika symbolerna som markerar vad du har rätt och göra med bilder du hittar där.

Detta var vad jag hade och bjuda på för tillfället!

Utifrån kurs LKF260 har jag under en dag besökt en förskola. Avdelningen är uppdelad med de yngre barngrupperna och de äldre, jag har befunnit mig i den yngre barngruppen.

 

Antal barn i barngruppen: 13

Barnens åldrar: 1-3 år

Antal pedagoger: 2 pedagoger + en extra

Vilken syn har vi idag på dagens barn? Oavsett vilken förskola man kommer till kan man se ett visst mönster som inbegriper ett sätt att förhålla sig på, som verkar spegla hela verksamheten. Det jag menar med detta är att man märker ett visst sätt hur pedagoger förhåller sig till barnen och ett sätt på hur saker och ting ska gå till. Den barnsyn som råder, frågan är vart dessa synsätt kommer ifrån? Vart skapas dem? Från samhället? Offentliga sektorn? Egna erfarenheter och värderingar?

 

Betydelsen av tidigt lärande är något som man alltmer genom både forskning och tidigt ingripande av barns kunskapsutveckling lagt ner mer fokus på idag.

 

’Kvalitet’ inom förskolans institutioner är ett konstruerat begrepp, subjektivt till sin karaktär och grundat på värderingar, övertygelser och intressen, snarare än objektiv och generell verklighet. Kvalitetsomsorg finns i stor utsträckning i betraktarens öga. (Dahlberg, mfl, 2002)

 

Mycket av kvalitetsbeskrivningar har handlat om att upptäcka samband mellan olika egenskaper kring resurser såsom barnsgrupps – och personalgruppsstorlekar. Man har också intresserat sig utöver denna brygga, såsom barnens aktiviteter, interaktioner mellan barn och vuxna osv. Det är svårt att mäta kvalité på någonting i och med att det är en bedömnings och tolkningsfråga. Att sätta prägel på hur en förskola ska vara konstruerad, hur det ska se ut och vilka föremål som ska komma till stånd för en stimulerande pedagogisk verksamhet. Då tolkningar har med värderingar och känslor att göra och hur man uppfattar saker och ting, kan det lätt bli missvisande och svårt enligt mitt tycke.

 

Omsorgssituationer:

Bild 1

Bild 2

 

Jag tror att det är viktigt som pedagog att reflektera över vad måltiderna på förskolan står för. Finns det ett visst mål med att man äter tillsammans? Vilket av målen vill vi egentligen sträva efter? En strikt atmosfär där alla sitter och äter sin mat fint och ordentligt? Eller öppna upp mer för en tillåtande stämning? ”Matsalen” är uppdelad på följande vis, ett lågt och ett högt bord, där barnen sitter och äter. I samma rum finns en diskbänk, läshörna och en kökshörna (bild 4) (spis och diverse som barnen kan leka med) Valet av att ha både och istället för att bara ha det ena är en sak jag har funderat över mycket. Att ha ett lägre bord (bild 1) ter sig ha sina fördelar i den här barngruppen. Bordet är då vid höjd med barnen och kan då ha lättare för sig att röra sig fritt, även hämta upp något från golvet om de tappat något, det är viktigt att barnen tränar på sin motorik här. En strikt atmosfär har märks av, en harmonisk emellanåt. Dessa s.k. ”regler” som förekommer vid matbordet verkar vara utformade efter pedagogens behov. Att det ska vara lugnt och tyst och att barnen ska äta sin mat. En social samvaro kan framstå. Pedagogen tar här chansen att samtala med barnen om händelser ute på gården, vad barnen lekte och gjorde osv. Barnens intresse uppmärksammas till viss del. Utvecklande till självständighet. Barnen får ej delta i dukning, får ej bre mackor själva. Barnen blir serverade maten (detta gäller även vid påklädning) Då jag frågade personalen hur det kommer sig att dem gör på detta sätt, fick jag svar såsom: ”Barnen är för små och för bakterierisken skull.”

 

Vad säger detta om barnsynen?

Tina pekar på mjölpaketet. ”Häst” säger hon. (Det är en dinosaurie) Pedagogen ”rättar” ej barnet utan samtalar med barnet kring den här ”hästen”. Då barnet tappar intresset och uppmärksammar annat fortsätter, pedagogen och äta sin mat.

Inventarier:

Basutrustning; bord, stolar, öppna hyllor, lådor, för material

De flesta rummen är väldigt sterila och väldigt tunt möblerat. Barnens egna lådor är placerade inträngt vid matplatsen där barnen äter. (bild 3) Kan tycka att det är väldigt svårtillgängligt för barnen att utnyttja detta utrymme. Här förvarar dem även barnens portfolios som barnen själv kan bläddra i och ta del av. Bild 6-8 föreställer olika aktivitets - eller lekrum. I byggrummet (bild 7) finns en rutchbana, samt olika byggmaterial som står på golvet, därför tolkar jag detta som material som är väldigt tillgängligt för barnen. När saker och ting står placerade på golvet uppfattar också barnen att detta är material man får röra!

 

Bild 3

Bild 4

Bild 5

Bild 6

Bild 7

Bild 8

 

Det här med tillgängligt material var något jag fick upp ögonen för ute på min vfu. I ett utav rummen står en öppen bokhylla. Jag ville kolla närmare på detta och märkte faktiskt till min förvåning hur sakerna var upplagt. Kollar man på bild 10 där jag har sammanfattat tre olika bilder. På första hyllan är det tomt, på andra hyllan finns en låda med olika slags djur och längst upp finns ett ladugårdshus. Det behöver ju självklart inte finnas en viss baktanke med detta, men man skulle ju nästan vilja att det vore så. I och med att det signalerar ut lite vad som verkligen är tillåtet att leka med samt vilka leksaker som är lite extra på något vis.

 

 

Bild 9

 

Bild 10 (innefattar 3 bilder)

 

Språkutveckling:

Material som böcker, finns tillgängliga för barnen. Uppe på hyllorna byts böcker ut rutinmässigt för att stimulera barnen. Dock känns det inte som om böckerna används för språkutvecklande aktiviteter, utan mer för att lugna barnen eller ha en mysig stund tillsammans. Säkerligen finns det en och annan pedagog som reflekterar över detta, men inget som jag tyckt synliggjorts. Inte heller har jag märkt av några planerade språkaktiviteter. Det spel som finns framme är oftare en enklare variant av pussel, ska man spela något annat får man be en pedagog. Dessa spel som jag tycker är väldigt relevanta och som barnen använder dagligen, ska vara mer åtkomliga för barnen.

 

Bild 11

 

Motoriska aktiviteter:

De motoriska aktiviteterna är något bland de högsta i medelvärdet 4, 50 med en summa på 64 %. Någon form av skapande aktivitet förekommer, men eftersom dagen är formad av rutiner finns där inte så mycket planerade aktiviteter, däremot spontanaktivitet i form av finmotoriskt material, där barnen själva kan sätta sig och pussla, pärla osv. När det gäller grovmotoriken finns det på förskolan en väldigt stor och luftig gård där barnen kan utöva aktiviteter och lek. Detta är en utav dem väldigt få utegårdarna som varit så stora, jag skulle nästan kunna säga att den var enorm jämfört med andra förskolor. Väldigt välplanerad gård måste jag säga, med både sandlådor, ett antal gungor, en kolonilott och öppna gräsplättar. Där finns också klätterställningar, där barnen kan balansera och ytterligare finslipa på sin motorik.

 

Skapande aktivitet:

Barnen på denna förskola skapar oftast i eget syfte, inte ofta dessa aktiviteter är lärarledda. Såsom bild och form kan både vara kopplade till något tema, lärarlett arbete eller ske spontant. Musik och rörelse: Går vi tillbaka och kollar på bild 6 finns där ett utrymme där barnen kan lyssna på musik. För bygg och konstruktionslek finns ett visst utrymme för detta, ett rum där ett antal barn tillsammans kan leka. Detta sker både på förmiddagen och eftermiddagen. Då vi kommer till rollek eller fantasilek, har barnen tillgång till utklädningskläder (bild 12) men material verkar vara riktat mot ’mamma-pappa-barn-lek’ än att mer stimulera till mer överskridande lekar.

 

Bild 12

 

Social utveckling:

Det finns visst utrymme att ta sig undan ifall man skulle vilja vara för sig själv en stund. De äldre barnen på avdelningen har ett visst rum där de utom synhåll kan vara ifred. Finns även smårum där barnen kan sitta och läsa eller göra något annat. De flesta planerade aktiviteter där grupporganisationer kommer till stånd innefattar oftast hela barngruppen, bla vid samlingar och eller annan uteaktivitet. Då majoriteten av barnen på förskolan har svenskt påbrå har jag inte märkt av något försök till att variera aktiviteter och material utifrån kulturell mångfald eller etnisk bakgrund eller tillhörighet då jag befunnit mig på förskolan.

 

Lärares arbetsvillkor:

Om man kollar på figur 1, så märker man att det som är kopplat till pedagogers utrymme är bland det högsta medelvärdet, totalt 62 % (det högsta är motorikens) Vad kan man dra för slutsatser här? Att barnens motorik och rörelse ter sig viktigast, att barnen får vara ute i friska luften och springa av sig, leka med kroppen.

 

Figur 1

 

De områden som har mer än 50 % kan klassas som relativt hög kvalité, allt under 50 % kan klassas såklart som låg kvalité. Av dessa områden så var det tre som låg över 50 % och två som låg under 50 % och två som låg på gränsen. Eftersom det var så få områden som hade så hög kvalité så är det en del som bör förbättras eller reflektans över i förskolan. Bland de lägsta områden ligger social utveckling på ett medelvärde av 3,29.

 

Figur 2 - Medelvärde per område

Figur 3 - Kvalitetsaspekter

Här är några frågeställningar som kommit upp under denna kvalitetsbeskrivning:

Vad anses idag som en kvalitetsmässig svag verksamhet? Vi måste ställa frågor som i huvudsyfte rör sig barnen och verksamheten. Att ställa kritiska frågor angående verksamheters struktur och hållning är något jag tycker är viktigt och innefattar en pedagogisk kvalitetsbeskrivning.

 

 

 

I Bente Eriksen Hagtvets bok (2004) Språkstimulering Del 1. Tal och skrift i förskoleåldern fanns det vissa centrala teman: Inlärning genom lek, betydelsen av att förebygga misslyckanden. I den här boken målas konkreta förslag upp till pedagogiska aktiviteter som man kan utföras på förskolan eller skolan. Och här vill också författaren påpeka att teorierna som nämns i del 1, ska i del 2 kopplas samman till varför det är så viktigt med dessa sorts aktiviteter som stimulerar lärandet.

 

Boken bygger på fyra pedagogiska nyckelord:

 

Förskolan som en social och kulturell mötesplats.

Löfstedt (2001) har beskrivit förskolan som ett etablerat verksamhetssystem, och dess kommunikativa praktik som en kulturell enhet. (Tellgren, 2004) När vi talar om kultur i förskolan så kan man säga att det egentligen är barns hemkultur vi talar om. ”Det är det som man gör hemma som är det normala. ” Vare sig det är i förskolan eller i skolan finns det barn med egen kulturell bakgrund, med särskild familjehistoria, särskilda vanor och tankesätt som skiljer sig från kamraternas, även såsom kön, social tillhörighet, hemland osv. I och med att vi lever i ett mångkulturellt land så är det väl viktigt att få inblick i "varje persons historia" så att vi på så sätt kan "lära oss" leva tillsammans. Att försöka synliggöra den personliga historien hos var och en i barngruppen kan te sig viktigt men också väldigt komplext. Lunneblad menar att vi som pedagoger kan förstärka denna förmåga och förbereda barnen för ett internationaliserat samhälle. Johannes Lunneblad påpekar också att svenskan är det ”naturliga” språket i förskolan. På så sätt menar han att den mångfald som finns i förskolan ofta ”osynliggörs” som han uttrycker sig, han menar att det svenska görs till det sammanhållande, att det är ett problem att hitta ”naturliga” vägar och sätt att integrera den kulturella mångfalden i förskolan. När vi talar om att arbeta med mångfald i förskolan finns det en viss norm som säger att detta inte gäller alla barnen, utan nu talar vi om ”invandrarbarnen” som är utöver det ”vanliga” och de andra barnen. Hur hanteras egentligen den kulturella mångfalden av oss pedagoger i verksamheten? Uttrycket ”vi och de annorlunda” var något jag riktigt fastnade för. Barn är medvetna om att det finns andra barn som har en annan bakgrund, kommer från ett annat land osv. Utifrån egna erfarenheter då barn sätter ord på detta uppträder sig bl.a. i leken. ”Du får inte vara med, för du är inte svensk” (eller tvärtom) Ja, detta har alltså förekommit. ”Vi leker att det är jul och du firar inte jul.” Barnen här försvarar sitt interaktionsutrymme genom olika tillträdesregler – att försvara sitt utrymme för lek då det antingen pågår ett samspel eller samtal. På vissa förskolor har mer än hälften av barnen en annan bakgrund och på andra är majoriteten svenskar. Förskolans mål säger bl.a. att vi ska sträva efter att varje barn som har en annan bakgrund än svenskan utvecklar sin kulturella identitet och också känner trygghet i denna. (Lpfö 98) Att synliggöra olikheter och likheter på ett positivt sätt genom tex. olika temadagar om olika kulturella aspekter, detta tycker jag är väldigt viktigt i dagens förskolan.

 

Monokulturell är ett ord som jag tidigare läst om men inte varit så bekant vid, söker man på ordet får man beskrivningar som en viss kulturgrupp osv.

 

I Britt Tellgrens avhandling står sociokulturellt perspektiv (I ett sociokulturellt perspektiv intresserar man sig för hur individ och grupp tillägnar sig och utnyttjar fysiska och kognitiva resurser.) (Säljö, 2000) Även interaktionistiskt perspektiv (här studerar man barn i interaktion med andra) och individperspektiv som teoretiska utgångspunkter. Hon studerar även hur barn bygger upp sociala relationer och hur barn skapar gemenskap med varandra. Britt Tellgrens fokus är inte vad barn leker, utan hur dem leker. Samtidigt talar också Charlotte Tullgren om visst föremål för pedagogers normer och styrning, att barn leker, vad barn leker och hur barn leker.

 

Barns lek

Rolltilldelning, inne- och uteslutningar. Att bli inkluderad i lekar, att bli accepterad som en i leken, leken bygger på en social organisation som inkluderar roller med sociala positioner och mening. (Tellgren, 2004) Hur får barn tillträde till lek? Barn försöker hitta strategier till att ingå i gemensamma lekar. Britt Tellgren använder Carsaors femton tillträdesstrategier som hjälp i hennes analyser för att få tillträde till barnens interaktionsutrymme. Om jag utgår från den gestaltning min basgrupp bidrog med: Det finns två sk. ”åskådare” vare sig det är forskare eller pedagog. Den ena personen utgår från individperspektivet, den andra bär med sig på ett interaktionistiskt perspektiv. Två barn sitter och spelar spel och ett barn är ”utesluten”. Det man märkte med det här barnet är att hon använde sig av olika tillträdesregler såsom att:

Omringande av område: genom att gå runt området där barnen leker i. Att fråga en deltagare: Att fråga något barn om man får vara med. Att referera till vuxnas auktoritet: Att påpeka att fröken har sagt att alla får vara med. Dessa tillträdesregler jag nu tagit upp kan man känna igen som ”taktiker” för hur barn smidigt, men kanske osäkert försöker få tillträde och få vara med i leken. Dessa tillträdesregler tycker jag var väldigt intressanta och att just få sätta dem i en viss konkret situation gör det lättare för en att märka av dessa ute i verksamheterna och också kunna sätta ord på det.

 

Att ta andras perspektiv

Att se världen med andras ögon och inte bara att placera sig själv, utan att inta en position som inte är ens egen är något man fått läsa mycket om i viss litteratur. Social decentrering är ett begrepp som jag inte använt mig mycket av tidigare. Man kanske förstår det här med att ta andras perspektiv och innebörden, men att sätta ord på dessa begrepp är väldigt viktigt för mig. Därför tycker jag det är bra att vissa begrepp upprepas så man får chansen att ta tillvara och använda detta som ett verktyg senare. Delaktighet och utanförskap. Varför får man vara med ibland och ibland inte? Att värna om barns lek och respektera leken och inte avbryta är något som är viktigt och det förekommer allt för sällan att vi egentligen reflekterar över detta. Vi som pedagoger kan komma två minuter innan lunch och be barnens städa undan. Varför inte påpeka kanske redan en kvart innan och göra barnen medvetna om att det snart är dags att äta så barnen får detta utrymme till att ”avsluta” leken. Att helt plötsligt påbörja en lek, för att sedan för en kort stund avbryta den. Visserligen så förekommer det lekar som både byter form och plats, men att man ändå som pedagog eller vuxen börjar fundera lite mer på det här med hur mycket utrymme man ger till barns lekar.

 

Traditioner, rutiner, värderingar och normer i förskolans verksamhet

Det handlar inte vem som utövar makt utan hur makt utövas. (Michel Foucault maktperspektiv)

 

(Tullgren, 2004) Barn kämpar för att interaktionen och relationen inte skall ta slut i leken. Det kan ses som ett själviskt agerande (vuxenperspektiv) när det i själva verket kan vara ett försök att behålla gemenskapen och relationen i barnens samvaro. Om vi då tar upp den andra basgruppens gestaltning där en pedagog bryter sig in barns ”störiga” lek. Barnen kan leka tigrar, spiderman eller drake som sprutar eld, detta kan då anses som högljudda lekar. Vad är det vi signalerar ut för norm här som pedagog? Vi pedagoger har oerhört enorm makt när det ter sig till barns lekar och inflytande. Pedagogen här styr här in barnen i en mer anpassad och lugnare lek. Frågan är om det är pedagogens egna styrning eller om det är samhällets normer som tar styr? Utav egna erfarenheter från en förskolan på en avdelning med 3-4 åringar, lekte dem en dag djungel. Det kröp omkring både tigrar, elefanter och lejon på golvet. Leken utvecklades på så vis att killarna (lejonen) började jaga tjejerna (tigrarna) och det blev liv och rörelse. En pedagog sa därför till barnen att dämpa ljudvolymen en aning, vilket dem gjorde kanske i några sekunder sedan var det full rulle igen! Barnen kunde inte hålla sig i ett rum, utan skiftade från rum till rum. Pedagogen bad då barnen att leka något annat. Här tycker jag det är viktigt att reflektera över vad meningen med leken var. För barnen kanske det var så viktigt att just för stunden leka djungel, att ta till sig en roll som ett djur. Det finns många situationer som idag ses som störiga, varför? Hur ska vi som pedagoger försöka bryta oss loss dessa samhälliga normer?

Då jag läste Specialpedagogik där en utav delmomenten var att intervjua en äldre person angående dennes dennes erfarenheter av ”särlösningar” för barn/ungdomar/vuxna, som på något sätt har betraktats som avvikande från det ”normala”. Det kan gälla intervjupersonens minnen av klasskamrater, skolkamrater, lekkamrater, grannars eller släktingars barn, som gått i hjälpklasser, obs-klasser, specialskolor, större institutioner för olika funktionshinder osv. hur man vid en viss tidpunkt i samhället såg på barn/elever/vuxna med något slag av funktionsnedsättning eller i svårigheter med den sociala kommunikationen (t.ex. utåtagerande beteende).

Min mormor (Trajanka Manasieva) är född 1944, och är idag då 66 år. Hon är född i Skopje, som ligger i Makedonien, hon bodde på landet i en by som heter Belimbegovo. I och med att min mormor inte behärskar det svenska språket till fullo har jag förfinat språket lite.

Elever i grundskolan organiseras i klasser och kvaliteter. Jag förstod inte riktigt vad detta innebar. (Men när jag funderat ett tag så märker jag redan här vad de har för synsätt). I och med att det oftast var uppdelat med flera klasser i samma rum, förstår jag inte riktigt vad för kvalité de tycks syfta på. I artikel 48 i konstitutionen så står det att Makedonien regleras av en utbildning av etniska minoriteter. Offentliga skolor som fastställs av regeringen införs för att uppnå läroplanen och program för grundutbildning av vissa studenter för elever med särskilda utbildningsbehov. Ministeriet har väldigt mycket att säga till om då de gäller utförandet av den pedagogiska verksamheten och hur man arbetar.

Hon berättar att det var väldigt sträng miljö, man var alltid tvungen att räcka upp handen och fråga om lov om man skulle på toa. Varje måndag morgon, specifikt kollade man elevernas klädsel, man fick inte heller komma till skolan med smutsiga kläder, hår, tjejerna fick inte sminka sig eller måla naglarna, om detta hände fick man gå hem, byta om och göra sig ren. Vissa elever kunde komma tillbaka flera dagar efter eftersom de inte hade rena kläder osv. Kunde man heller inte läxan blev man bestraffad och det var mestadels killarna som blev det. Straffet kunde vara att man fick sätta sig på knä med sand under, hålla upp händer i 30 min eller fick rejäl med stryk.

Hon talar också om ”lika för alla” hela tiden (ingen skillnad). Hon berättar att alla umgicks tillsammans, t.ex. på rasterna lekte alla med alla, det var en otrolig gemenskap ändå beskriver hon. Dem fick ta med sig egen mat, och skrev med gåspenna, hur underbart låter inte det, fast jobbigt var det, hon skrattar när hon berättar att hon. ofta spillde ut bläcket i väskan eftersom hon inte hade korkat igen locket ordentligt. Betyg var ju då från 1-5 systemet och fick man 1 eller 2 fick man gå om årskursen. ”Ytterligare utbildning för studenter under ordinarie klasser, och som når det genomsnittliga resultat och visar ökat intresse för påbyggnad av förvärvade kunskaper.” Du måste alltid hela tiden påvisa att du byggd upp dina kunskaper år för år. De läste och skrev både latinska bokstäver och det kyrilliska alfabetet, som numera används för de slaviska språken. I skolan gick man bara upp till 8: e klass, sedan fick man välja att läsa vidare några år till, men det var både dyrt och långt att resa, så det var fler killar än tjejer som läste vidare. ”Man fick lära sig själv” säger hon ”Ja men så har det ju blivit för mig på sätt och vis”, säger hon. Det man inte förstod eller inte kunde fick man lära sig själv. Hon kommer ihåg att det fanns klasskamrater som hade lite läs –och skrivsvårigheter och att de fick hjälpa varandra. Är det detsamma som att behöva extra hjälp i t.ex. matte som att vara en person i behov av särskilt stöd? Hur skildrar vi egentligen detta? Bengt Persson skriver i sin bok om specialpedagogiken och dess funktion, att de specialpedagogiska insatserna är avsedda att sättas in där den vanliga pedagogiken bedöms som otillräcklig. Det är där jag tror allt handlar om. Ansåg det att behovet av special undervisning inte behövdes? Eller var det helt enkelt ren rädsla kring de okända?

Redan under 1920-talet började specialundervisning komma på tal. Frågan är varför man då inte uppmärksammat detta? Special är något individuellt, därför kanske man känner en viss fruktan till specialpedagogiken, det blir ett personligt påhopp på något vis att få vara i en specialklass. Mormor vet ju att det förekom men det var inget man diskuterade om hemma heller. Men att det fanns någon i klassen som ansågs var sinnesslöa kan hon inte komma ihåg. Däremot kommer hon ihåg att det fanns en speciell skola för de blinda i centrum. Vi diskuterade lite om beteende. Hon säger: barnen betedde sig inte som de gör idag, idag kanske dem är lite mer stökigare eller busigare uttryckte hon. Och då funderade jag lite över, vilket beteende? ”För att man skojar och tramsar så fick man kanske höra att man hade uppmärksamhetsbehov och bekräftelsebehov eller att man hade dåligt självförtroende.” Man skulle bete sig väl och inte avvika i beteendet, man skulle sitta rak i rygg och göra det man blev tillsagd. Funktionsnedsättning är alltid något som min mormor inte har mycket erfarenheter av, men hon berättade dock att föräldrar vars barn med grova funktionsnedsättningar höll sina barn i hemma och undervisning i hemmet var ganska vanligt också. Man märker ändå här en väldig tydlig människosyn. Allting handlar om undervisning och att uppfostra och när jag talar om uppfostran talar jag inte i den vida benämningen som förskolans läroplan syftar till, utan här står det enbart för lydnad. Vad för urval lärare har, sättet för ett visst utförande osv. fastställs av ministern. Även antalet elever med särskilda utbildningsbehov i klassen bestäms av ministern. ”Ja, man får ju tacka forskningen för att det inte fungerar likadant som då. Men ibland så händer det ju att barn med adhd t.ex. inte får den hjälp de behöver.” Jag frågar henne vad hon anser om särlösningar. ”Det handlar ju om att hitta en plan eller en lösning som passar så många som möjligt.” Och just precis här kan jag faktiskt hålla med. Ordet ”särlösning” har fått en negativ prägel, när det egentligen handlar om att ge varje individ det behov och stöd de behöver oavsett funktionsnedsättning eller ej.

Jag lyckades få tag på ett utdrag ur den makedonska läroplanen, dock vet jag inte vilken, annars har de allmänna bestämmelser angående grundskolan. Man kan väl säga att det är som de svenska läroplanerna fast i en del av utbildningssystemet inom den offentliga sektorn.

Makedonska läroplanen:

"Ytterligare utbildning som anordnas för elever från första till åttonde klass av långsamma framsteg i strävan efter ordinarie undervisning.. För ytterligare undervisning, utbildningsgrupper som bildas vid olika tidpunkter, beroende på tid då dessa svagheter visats hos den enskilda eleven.” Här uttrycker de sig på följande vis: ytterligare utbildning som anordnas för elever som har inlärningssvårigheter och som behöver tillfällig hjälp under skolåret men också anordnas detta för elever som visar goda resultat i vissa ämnen. Så de framställer åt bägge hållen"

Artikel 6
För elever med behov av särskilt stöd ges förutsättningar för förvärv av grundläggande utbildning i de allmänna och särskilda skolorna och har rätt till individuellt stöd för förvärv av grundskolan.

Artikel 9

Är grundskola för elever med särskilda behov organiseras och genomföras på specialskolor och specialundervisning i vanliga skolor.

En aktivitet jag höll i samband med kursen LKF 210 - Barns kommunikation och skriftspråkande

 

”Vet ni vad jag hittade utanför dörren när jag kom i morse?” inleder jag. Jag visar upp ett ihoprullat brev. ”Det stod, till barnen på avdelningen Blåbäret.”. Barnen blir exalterade och nyfikna. ”Får vi öppna det?” frågar Viktoria. Jag räcker över brevet till Viktoria som knyter upp snöret och rullar ut brevet, hon kollar på mig samtidigt och ger tillbaka brevet till mig. ”Är det någon som vill läsa det för oss?” frågar jag. Daniel: ”Jag vill! Jag kan!” Daniel börjar läsa inledningen, stannar upp lite och säger sedan: ”Nej, jag kan inte.” Jag: ”Jodå, försök”. Han börjar läsa inledningsvis: ’Ohooj, arrgg’. Barnen kommenterar att det måste vara från en pirat. Daniel läser vidare en stund, ”den som läser detta brev, får lova och svära att inte ge ut denna information till någon” men ger sedan brevet till mig. Vi sätter oss så alla kan se och jag läser brevet för dem.

– Från början var jag bara en vanlig sjöman, men en dag blev mitt fartyg attackerat av pirater! Dem tog allt dem kom åt… Dem gav mig sedan två val: att antingen döda mig eller att jag själv skulle bli pirat. Viktoria reagerar starkt och blir rädd, jag försäkrar mig för henne att detta är en snäll pirat. – Så idag lever jag som pirat. Harr harr harr!” ”Jag tror inte på pirater” säger Elvir. ”Men kanske om jag ser skeppet så kanske jag gör.” – Många blev frivilligt pirater förr, men inte jag. Som pirat hade man möjligheten att bli rik, kanske därför piratlivet lockade många. Det fanns även dem som slutade sina dagar med galgen! Både Daniel och Elvir uppmärksammar texten: ”Och på plankan” säger Daniel. Elvir talar om att man förr hängde snören runt folk huvud, så fick dem hänga där och tänka igenom vad de nu hade gjort.

– Min hemlighet till er är att det finns en skattkista gömd! Min familj ägde marken för jättelänge sedan där ni har er förskola idag. Det jag vill ha i utbyte är att ni skriver ett brev tillbaka och skickar till mig och berättar vad ni tycker om att göra på förskolan, detta kommer jag att låsa in och spara i mitt hemliga piratarkiv. När ni har gjort detta kommer ni att få en skattkarta av mig! Barnen börjar genast tala med varandra med entusiasm. ”Men Sandra, hur ska vi skicka det här brevet till piraten då, så att han får den?” frågar Elvir nästan plågad. Jag: ”Ja, hur ska vi gå tillväga?” ”Med flaskpost!” Elvir springer och hämtar en plastflaska som han hittar i köket. ”Men vi kan inte slänga den ute nu, då blir papprena blöta och fryser fast” säger Daniel. Hur ska piraten få brevet då? frågar jag barnen. ”Om vi slänger ut den genom fönstret, så kanske han hämtar den på kvällen när han åker förbi med sitt skepp.” säger Elvir. Vi diskuterar alla tillsammans och trixar lite med flaskposten. ”Men hallå, alla breven får ju inte plats i flaskan” utbrister Amanda. Barnen hjälps åt med att klippa av toppen och Viktoria knyter breven med snöret som de fått av piraten. Till slut kommer vi överens om att jag ska posta den i brevlådan på vägen hem.

Nu börjar det som barnen väntat ivrigt på, skattkartan! Barnen springer genast och letar, två flickor bestämmer sig för att inte delta vidare i aktiviteten, utan vill göra något annat. Jag och de tre resterande barnen går och söker efter ledtråden som ska finnas gömd i ett rum. De finner en lapp med hjälp av en ledtråd, på lappen finns en fisk och en fågel målad, med en kryss i mitten. Barnen listar genast ut att detta innebär, fågel, fisk eller mitt emellan. ”Vart är krysset markerat” påminner jag dem, då de svävar ut. De finner ett brev gömd i en bok, i brevet finner de ytterligare en ledtråd. – Skepp å hoj! Skattkistan finns gömd på ett ställe där vattnet rinner… Barnen letar, springer till tvättstället, kollar under kranarna, till slut finner dem det de har letat efter! ”Får man behålla detta?” frågar Daniel. Jag: ”Ja, det är ju vår skatt, det är vi som har hittat den.” Barnen viskar och kommer överens om att ingen ska få veta detta, inte ens mamma och pappa, detta skulle förbli deras lilla hemlighet.

Barnens teckningar och brev =)

Anledningen till att jag benämnt detta olika är utifrån vad barnen själva talat om, t.ex. Viktoria påstod att hennes var både ett brev och en teckning, medan Elvir mycket rakt sa att hans var ett brev.

Håller den här situationen öppen för tolkning och diskussion och skriver därför ingen analys :)

Situationen är hämtad från min vfu-plats

På plats befinner sig två pedagoger och jag. Banen ska åka vagn, den liknar en buss. Medan pedagog tar på de andra barnen sitter de andra redan "fastspända". Pedagog ber mig att göra barnen sällskap, kanske köra dem runt gården så länge. Innan vi går utanför dörren signalerar barnen att de är förväntasfulla, andra sitter stilla och väntar. Barnen ropar pedagogens namn! Pedagog springer ut och in.

 

Ped 1: "Vad är det..?"
Ped 2: "Gu, vad roligt det ska bli att åka buss!"

När jag kör barnen runt gården i cirklar får jag olika uttryck. I och med att gården är ganska stor men ändå inte så flexibel att jag kan köra vart som helst, kör jag några varv runt den stora sandlådan. Barnen signalerar att de tycker att det är roligt. Vissa barn förstår inte riktigt sytet. Jag samtalar med barnen samtidigt som jag kör.

 

Jag: "Höger, vänster" "bakåt-framåt" (visar med händerna) Jag kommenterar och frågar barnen hur dem vill att jag kör, ber dem peka med händerna."Snabbare!" säger dem.

Till slut kommer pedagog och vi går iväg. VI ska åka omkring i området. Barnen ska få äta frukost utanför någon av barnens hus. I och med att dem flesta barnen bor i området, försöker pedagogerna göra detta rutinmässigt. Barnen sitter i vagnarna och man stimulerar genom att prata och peka på omgivningen.

 

SAMMANSTÄLLNING: Planering kräver tid och tvärtom, vilket jag märker här inte riktigt fungerar i praktiken. Att klä på vissa barn, då resten får vänta är inget bra system. Dessa barn är dessutom mellan 1-3 år och har inte riktigt den motoriska tålamoden. Jag har full förståelse för att personalstyrkan inte alltid är fullt ut... Den ena pedagogen uttrycker en viss stress och aggretioner, den andra pedaogen har en medvetande tanke. Hon förbereder barnen, bekräftar dem och talar om vad som ska hända. När det gäller yngre förskolebarn är det viktigt med en viss rutinmässig gång, vissa barn mår bra av att veta att varje tisdag så går vi ut till skogen eller varje dag har vi samling med sånger. Situationen kan te sig väldigt lugn och avslappnad, men i bakgrunden råder ändå lite kaos och stress. Dessa barn som redan sitter fastspända blir lite hispiga. Jag kör dem därför runt gården, pedagogerna ber mig göra detta. Antagligen för att undvika stök, vilket jag tycker är utav fel anledning. Barnen ska inte behöva hamna i den här situationen från första början, att dem sitter fastspända.

Jag kan inte påstå att jag är så förtjust i den här idén med att köra omkring samtliga barn i vagnar. Alla barnen har den motoriska färdigheten att dem kan gå. Frågan är vad syftet är? Vad är målet? Jag kan se det som att det är från pedagogernas sida det gynnar. Att ha koll på 13 barn kan vara svårt, det förstår jag. Men att låta dessa yngre barn sitta stilla i vagnar? Man kör runt och kollar på hus. Här kan man dock märka av otroliga färdigheter hos barnen. Miljömedvetenhet, lokalisering. Barnen kommer ihåg vart dem bor. Matematik är något som också finns i vardagen. Då jag körde runt barnen ville jag medvetet stimulera med matematiska begrepp, begrepp som är viktiga att lära sig. Barnen kanske inte kan uttrycka med ord att de vill att man svänger höger, eller letar efter en leksak under bordet. Därför är det extra viktigt för oss pedagoger att sätta ord på dessa matematiska begrepp och synliggöra dessa. Barnen ska ses som meningsfulla individer.