Vad är det medmänskliga att göra i olika situationer? Den här videon påvisar både att man själva tappar hoppet på människor, men att det samtidigt finns någon där ute som gör skillnad! Se videoklippet, jag blev jätteberörd av den unge mannen som så sent som i slutet av videon är den enda som tar sig tid för att stanna upp för den andra broderliga mannen... Take a looksy!

Jag har valt att inte kommentera klippen och gå in så djupt i ämnet eftersom jag vill vara opartisk i det hela, och något som könsroller kan man diskutera i evigheter, det är ett brett och hett ämne, som oftast slutar med att dispyter, aggressioner, frustrationer osv kan uppstå, men ärligt talat så är det ett väldigt känsligt ämne som bör hanteras med respekt, empati och ärlighet, men det är ju egentligen det som gör det hela intressant och värdefullt! Jag vill inte gå in så mycket på detta. Men en sak vill jag skriva, oavsett huruvida dessa föräldrar resonerar eller vad man har för fördomar eller förståelse för ämnet så kan jag i alla fall inte förneka den kärlek man ändå känner att dessa familjer har och att dessa barn generellt sett ser gladare/lyckligare ut då de får vara den dem verkligen känner att dem är. Ingen människa har rätt att tala om hur man ska vara se ut eller vad.

Ska man införa något sådant här könsbyte så tidigt in i ett barns ålder? Vad är egentligen moraliskt rätt och fel? Handlar det om värderingskrockar? Hur skulle vi i Sverige agera? Hur kan föräldrar gå med på detta? Din finns många intressanta frågeställningar som väcks...

Men vem är JAG att döma?

Titta på videoklippen! Försök ta in informationen i huvudet och låta det vara kvar där!

Tänk på vad du postar på nätet, om bara så en liten text, en bild, vad som helst. Det du lägger upp på internet kommer aldrig att försvinna! Jag vill sprida detta vidare, anledning till detta är för att jag själv vet, jag har själv laddat upp en del bilder under min tonår som jag inte är så stolt över idag och oavsett hur mycket man "raderar" kommer de alltid finnas spår av dem kvar. Jag vet att det inte alltid kan vara så uppenbart när man är i en viss ålder, eller en viss period...Men enda enda liten oskyldig bild (från ditt håll) exempelvis en utekväll med dina vänner, detta kan ge mycket konsekvenser senare i livet, och kan misstolkas till max från en tredje part! Så tänk innan du laddar upp!

Mina tankar:

Man fokuserar på det som avviker, men allt är föränderligt, normerna ändras och vi anpassar oss efter ”nya” normer. På vilket sätt är vi olika? Är vi egentligen så olika? Ingemar Emanuelsson påstår sig säga att det finns en kurva där en normalitetsfördelning målas upp. Det är en spegling av hur olika vi är, en fördelning av vad som är normalt. Oavsett, så finns det alltid ett värde, en gräns på vad som är medelvärdet av "normalt". Men det genomsnittliga är inte alltid det som är det normala. Vi skapar oss ett idealbarn utifrån organisationernas mål och värderingar. Brodin och Lindstrand (2004) tar upp detta, att normalitet ses som något önskat, medan avvikelse tas som något negativt, mindre värdefull eller oönskad. Det är inte fel på dessa "stökiga" barn. Man måste bara förhålla sig på ett annat sätt. Men ska vi sätta in insatser, så förstår vilken panna som helst att krutet måste läggas under deras uppväxttid. Att ändra på undervisningen, ändra miljön, istället för att lägga fokus på detta istället för att leta barn i behov av särskilt stöd eller barn med diagnoser. Det är inte alltid säkert att frågan eller problemet ligger på detta barn. Mycket av problemen kanske hade kunnat avrättas genom att tillföra en annan sorts utbildning, pedagogernas kompetens, omgivningen, undervisningen och organisationen. Det är viktigt att ta del av elevers tankar, erfarenheter och idéer och få denne att känna sig som en meningsfull individ. Kunskap skall alltså kopplas till individens egna erfarenheter och förutsättningar. Vad är egentligen viktigast, att man vet när Gustav Vasa dog eller hur man ska bemöta andra människor? Börjar man tvinga in alla barn i en och samma mall. Att alla ska vara på ett visst sätt. Att skapa en slags standard för vad som är "normalt" och vad som inte är det... det är fruktansvärt riskfullt och oansvarigt när det kommer till barn. I förskolan ”passar alla in”, även om ett visst barn avviker så fokuseras detta mer då barn kommer upp i grundskolan.

(Ta gärna detta i beredskap, att jag har specialpedagogiken bakom mig som ämne, vilket man kanske lätt kan urskilja, därav jag intar ett sådant perspektiv till normalitet då jag skriver).

Ja! Det förstår jag, detta gör mig också hysteriskt upprörd. Min syster tipsade mig om detta videoklipp för ett tag sedan och tyckte att jag skulle lägga upp den på bloggen, men jag "tappade" bort den... Men här är den nu, och ja, vad ska jag skriva? Det är helt absurt att människor bara kan gå förbi! Jag bär inte på sådana principer och värderingar inom mig att jag bara skulle ignorera och fortsätta gå. Jag vet inte, har människor inte hjärta? Bär de inte på empati? Nja, jag tror nog inte fallet är så riktigt, det handlar om vad för normer människor i landet egentligen bär på, det är andra regler och värderingar som kopplar samman till varför människor agerar som de gör, man vet ju inte riktigt vad som har hänt här! Och då menar jag hur folk egentligen tänker?! jag försöker inte på något vis ta parti eller beskydda detta handlande, men från mitt håll ser jag det givet att det är flickan som är offret, men kan också vara männen som körde över? Allt kan ses från två perspektiv. Kanske är folk rädda och så fega för att agera? Men detta utgör ändå inte i min vildaste fantasi hur man kan låta detta hända?!!! Bromsa bilen? Gå ut och se till att flickan är okej och ta på dig skulden och konsekvenserna!! Alla människor felar, men att rätta till sina misstag är det medmänskliga att göra i detta fall! Och ännu mer upprörd blir man mot slutets gång av klippet då flickan verkligen fått allvarliga skador för resten av sitt liv! Nej, jag klarar inte av sådana här klipp! Usch!