¬ Måltider, ett MÅL i säg...
Vid matplatsen finns oftast ett schema hur bra barnen har ätit, detta för att föräldrar ska kunna se hur bra ens barn har ätit. Jag ifrågasätter detta system lite. Är syftet endast för att föräldrarna ska kunna kontrollera hur bra ens barn äter? På denna fråga fick jag svaret: "Ja." Vadå ja? tänkte jag.
Att ha detta synligt vid matplatsen måste ju göra att barnen reflekterar över det. Jag tror inget barn har gått miste om att pedagoger fyller i en lista. Frågan är om barnen vet varför. Jag skulle här passa på att involvera barnen. I och med att barnen är så "unga" (1-3 år) har de inte arbetat så mycket med den skriftspråkliga utvecklingen. Bjud in barnen redan i tidig ålder säger jag! Barn är kompetenta individer som lär och utforskar miljön hela tiden. Att göra detta till en meningsfull pedagogisk dokumentation så man bjuder in barnet i det hela. Varför inte låta barnet själv få resonera och vara delaktiga? "Har du ätit bra idag, Hanna?" Gör en ruta för barnen och en för pedagoger. Låt barnen själva reflektera och tänka till om sitt eget lärande. I den andra rutan kan pedagoger själv kryssa i hur dem ser på situationen, om barnen ätit bra eller inte!
Matlista
Står enbart i text, vart är bilderna?
Barn som inte kan läsa, hur ska de känna igen detta? Sådana måltider som frukost och mellanmål som är väldigt rutinmässiga, kan man hur lätt som helst dokumentera med bilder. Hur svårt är det att ta kort på en macka eller lite gröt? Är det barns lärande vi ska fokusera på eller vad som underlättas för pedagoger?
Också en typisk form av dokumentation. Namn placerade i form av lista.
Känner barnen igen sitt eget namn? De har inte arbetat med skriftspråket så mycket, man märker att barnen saknar dessa erfarenheter. Men visst känner de igen sina namn, enstaka bokstäver osv. Men hur kan vi utmana barnen ytterligare? Att sätta upp en bild och barnens namn är något som är ganska vanligt, detta gör att de yngsta barnen även här kan koppla sitt ansikte till skritftform. Barnen memorerar och lär sig vart dem ska sitta i huvudet. Ibland får man påminna dem. Vad har dem då för nytta av dessa placeringar om de inte kan läsa eller känner igen sitt namn? Jag vet inte hur jag ställer mig till det här riktigt.
Ped: "Vad gjorde ni ute på gården?" (medveten fråga)
Pedagog frågar inte barnet var det roligt att gunga, trots att hon visste att barnen hade gjort detta. Här är det barnens erfarenheter som är i fokus. Pedagogen ställer inte en ledande fråga där utan har en medveten frågeställning. Vi måltider ska det finnas plats och utrymme för barnen att reflektera och samtala.
Pedagog frågar Lena vad det är och pekar på riset.
Anna i bakgrunden: "ris"
Pedagogen frågar Lena igen.
Lena: "Pasta"
Ped: "Ah, det ser faktiskt ut som pasta" "Är det pasta?"
Lena: "ah"
Ped: "Det är ju ris idag med köttgryta idag"
Lena: "Köttgryta..."
Ped: "Ellen ät med skeden"
Att barn använder sig av olika tekniker vid matbordet borde vara en tillåtande atmosfär. Barn tränar hela tiden på den finmotoriska delen. Att som pedagog kanske istället vid detta tillfälle kunde sagt: "försök äta med skeden" Det kan lätt blir så att man trampar barnen på fingrarna. Barnet kanske inte utvecklat sin mototiska förmåga riktigt än och behöver därför stimuleras, att man då istället utmanar och intresserar barnet för att själva försöka till sig nya metoder är rent utsagt viktigt. Pedagogen uttrycker sig på följande vis att barnet ser det som ett kommando. Du ska äta med sked är något barnen är mycket medvetna om på förskolan och också att det är detta pedgoger oftast uttrycker...
Som blivande pedagog tycker jag det är viktigt att reflektera över alla omsorgssituationer även såsom måltider. Varför äter vi tillsammans? Vad finns det för mål vi vill uppnå vi matbordet?
