"Jag vill ju bara att du ser mig".

"Jag gillar att du ser mig, men inte sättet du ser mig på".

"Jag vill ju bara ha lite bekräftelse".

Hur kommunicerar barn med pedagoger?

Barn söker bekräftelse och uppmärksamhet och kan därför börja gråta, skratta, skrika, gnälla eller gå ifrån. Barnen är väldigt självständiga då det gäller fri lek, utevistelser av olika slag, samt samlingar och inomhuslek. Men barnen söker sig emellanåt till en pedagog då de vill ha/behöver bekräftelse för något. Ibland behöver barnen bara någon som bekräftar det som händer.

Barn: ”Ellen är dä botta”

Jag: ”Vad gör Ellen, då?”

Barn: ”Mm, ä dä botta” (går dit)

Barn: ”Har sand” (visar sin hand)

Jag: "Har du sand där? Du har sand där ja, hur fick du sand där då?”

Hur kommunicerar pedagoger med barn?

Det är viktigt att oavsett vilken kommunikation det handlar om att det är på barnens villkor och på barnens nivå. Går man inte, kan man kränka barnet. Det handlar om ett ömsesidigt samspel. Som pedagog anser jag att man ska stimulera och bekräfta det barnet vill ha sagt eller försöker att säga. Att upprepa det barnet säger för att göra det tydligt att man som pedagog är med på vad barnen försöker förmedla. Men också av stor vikt att reflektera på hur man talar till barnet. De vuxna markerar oftast med tonfall och kroppsspråk. Oavsett om det är tillgänglighet de signalerar genom att bara stå bredvid barnen, så märker barnen av detta. Barnen signalerar både med kroppsspråket och med tal att de vill något. Ibland kan de ropa pedagogens namn flera gånger. Barn som känner en viss otrygghet visar väldigt starkt detta och markerar att de vill ha en viss pedagog i närheten. Då ett barn är ledsen: ”Kom då, Jesper” med en medlidande ton eller ”stackars Jesper”. Det är av vikt att man inte här talar nedlåtande till barnet oavsett, denna "tycka-synd-om-tonen" är väldigt vanligt i förskolans verksamhet. Kanske behöver Jesper denna empatiska bekräftelsen? Eller kanske behöver han bara få vara för sig själv? Att reflektera över vad just detta barn är i behöv av för sorts bekräftelse just vid det tillfället.

Hur definieras, tolkas och omskrivs det som barnen uttrycker verbalt och med sitt sätt att vara?

Jag har märkt att vissa pedagoger använder händerna mycket när de pratar med barnen, lyfter, sänker, visar ”ajabaja-fingret” osv när de kommunicerar med barn. De yngre barnen som inte utvecklat sitt verbala språk ännu visar och markerar med kroppsspråket och med gester. De kan vifta kraftigt med armarna mot pedagogen eller ett barn om de tex. misstycker något. Oftast använder inte yngre barn hela meningar då de talar med varandra, men det förekommer ju såklart.

Då barn gnyr eller gnäller försöker pedagog att ta reda på först och främst vad som har hänt, sedan göra en tolkning av situationen, ibland tvärtom. Men vad händer om vi faktiskt tar oss tiden till att verkligen lyssna? Barnen kan prata, man ska inte underskatta barns förmåga till att försöka göra sig förstådda. Barn i tidigare åldrar talar inte så mycket verbalt, utan mer med kroppsspråk och ljud. Men det är minst lika viktigt här att förmedla och uttrycka för barnet att barnet faktiskt har förmågan att kommunicera, göra sig förstådd, fast på sitt vis. Jag försöker hela tiden att utmana barnen till att uttrycka sig verbalt. Att ge dem tid till detta, tystnaden i säg ger barnet kraft och energi till ett försök att kommunicera, allting behövs inte komma direkt. "Kan du prata med munnen?" Detta kan låta som ett nedvärderande sätt att tala om för barn att man talar med munnen, men såsom jag ser det är det ett sätt för pedagoger att påvisa och stärka barnet till att våga ta tal och till att illustrera att då man formulerar ord att munnen rör sig. Det är viktigt oavsett hur barnen försöker uttrycka sig, att ta dem på allvar och lyssna.