¬ Samhällen - Öppna Ögon
Så är det att leva på kollektivet Svanholm
Bild: http://svanholm.dk/
Vi har under en dag fått övernatta på Svanholm för att både få en egen uppfattning och en inblick hur det kan vara att leva på ett kollektiv. Köket var mer eller mindre deras samlingsplats. Det var 27 stycken som jobbade utanför Svanholm. Och hör och häpna! Männen jobbar på gården medan kvinnorna går ut och tjänar pengar!
Folk kan söka till att bo på Svanholm.
Då måste de skriva ett brev om vem de är, vad för utbildning dem har och hur de vill försörja sig, de är de viktigaste bitarna. De måste också tjäna minst 240 danska om året för att få bo där. Dem tar inte emot folk som har skulder på över 100 000. Och sedan granskas brottsregistret noga. Men det är också väldigt viktigt att dem som redan bor där vill leva med dem här människorna. Därför får de en prövningstid på 1-2 veckor, och sedan en provperiod på 2-3 månader då värderar de som redan bor där om de vill bo med dem, och kemin är väldigt viktigt, stämmer inte den så får dem inte flytta in. Och man har en månads uppsägningstid!
Svanholmsstyrelse
Debattmöten, där har dem sina längre diskussioner. Alla får vara med att bestämma på fällmöten, det viktigaste där är att alla skall vara överens. Alla på Svanholm är uppdelade arbetsgrupper. De som mjölkar kossorna, har hand om fåren osv. Köksgruppen ser till att det finns mat och lagar maten.
Så länge de som bor där tjänar bra och inte har stora utgifter, så tar dem inte upp ekonomi med dem. 80 % av lönen går till Svanholm. Om man tjänar 30 000 då får man 6000 över till sig själv. Pengarna går till såsom hushåll, hyra, bilar, försäkringar osv. Alla utgifter på barnen delas gemensamt, även de som inte har några barn. Dem tycker att det är viktigast att barnen mår bra här.
Dem har ett dagis med 4 pedagoger, 10 barn inifrån Svanholm och några stycken utanför. Dem har skaffat sig en minibuss så barnen kan åka på utflykt. Man kan laga sin egen mat om man skulle känna för att äta något annat. Då är det bara att ta ingredienser och allt man behöver från köket och ta med sig hem. Så det är på så sätt också väldigt fritt, man har ett privatliv! Dem delar på tandkräm, badrum som alla andra familjer. Onsdagar äter alla tillsammans har dem bestämt. Dem diskuterar inte politik och religion eftersom de anser att dessa två ämnena är det som gör att det uppstår konflikter och krig.
Så här är det att leva i fristaden Christiania
Vi fick chansen att se Christiania, vilket var en upplevelse må jag säga, det var väldigt intressant, men måste också säga att jag blev lite besviken på rundturen eftersom vi mest vi se massa förfallna byggnader. Hade velat se lite mer av centrala Christiania. Hon som guidade oss hade bott där i 30 år, bodde på Hisingen i Göteborg innan. Hon berättade också en del.
Först lite historia.
Christiania fungerar idag som en fristad för personer med vissa alternativa livsstilar, och grundades år 1971 då hippies tog över ett överlämnat militärt område, huvudsakligen för att få en plats att leka med sina barn, vilket jag inte tycker idag är en sådant lämpligt ställe att uppfostra sina barn på, aldrig att jag skulle bo där med mina barn!
Människor drogs till området för att bosätta sig och bygga upp ett nytt samhälle, ett samhälle grundat på gemenskap och frihet. Christiania låg vid Christanshavn och döptes efter Christian IV.
För att kunna få bo där måste man känna folk som bor där riktigt bra. Utan det är inte så att man bara kan ansöka om att få bo där, så det är väldigt svårt. Dessutom har de inget bygglov, så de får inte bygga nya bostäder osv. Man betalar en brukshyra på cirka 1 100 kronor per person plus knappt 900 kronor i avgifter i månaden för att bo där.
Dem hade ca 250 hundar som fick löpa fritt så det låg en del bajs på gatorna som ingen hade tagit upp efter dem.
I centrum av Christiania säljer de hasch så där fick vi inte fota. Ca 600 pers som bor där, på ca 60 hektar.
De hade en vårdcentral som vi fick se bredvid fabrikerna som där bodde människor och som de även hade bio och lite annat.
Man brukar kalla Christiania för ett laglöst land, men dem har lite regler som de anser vara väldigt viktiga.
- Inga tunga droger
- Inga vapen
- Inget våld
- Ingen handel med byggnader eller bostäder
Brott mot regler eller andra oenigheter görs upp enskilt på olika typer av möten där alla invånare har rätt att delta och besluten sker demokratiskt i majoritetsomröstningar.
Så styrs hela samhället, det är direktdemokrati som gäller. Alla invånare har rösträtt i de flesta frågorna om det nu handlar om en liten sak eller stor. T.ex. vilka som ska få bli nya invånare, ge godkännande till personer som vill öppna en bar eller restaurang.
¬ Skolor i Rumänien gentemot Sverige
Att själv få se med egna ögon är en ofattbar känsla! Det är med våra ögon vi lär oss det mesta men också med våra hjärtan. Det jag har fått med mig från ett land som heter Rumänien är obytbar. Att ständigt få upptäcka och utveckla sin nyfikenhet och vara med på nya äventyr. Jag har varit med om en resa tillbaka in i mina djupaste tankar som jag kan komma, en resa till en annan värld som inte är lik min. Andra regler, andra värderingar och annat utseende. Vi jämför oss hela tiden, så mycket att det faktiskt blir till en naturlig vana. Att smälta in något så nytt, så fräscht, kan nästan beskrivas som en halstablett som håller på och smälter i munnen.
Man är van vid sin egen miljö, sin egen matsal och sitt eget klassrum men plötsligt får man se något annat och man börjar jämföra omständigheter. Ungdomarna i Rumänien lever efter andra värderingar och förutsättningar precis som vi här i Sverige. Studier är en viktig del för dem på ett annat sätt än här för oss, i Sverige är det obligatoriskt att gå i skolan vilket gör att det nästan känns lite tvingat och vi tar det för givet att gå i skolan. I Rumänien är det kanske inte alls på samma villkor.
Celegiul National Moise Nicoară hette den första skolan vi besökte i Arad. Det första jag tänkte när jag klev in där var att det var väldigt stort och rymligt, nästan för stort och att det påminde nästa om ett internat med stränga väggar. Här var det välordnat och prydligt i korridorerna. En sak jag tänkte på omgivningen i korridorerna var att det var så lugnt och tyst även när det var elever där. I Sverige är det skrik och gap så fort någon går förbi och det blir inte tyst förens alla är på lektion ungefär. Man får ju en viss uppfattning av det man ser men när man sedan får det förklarat för sig faller alla bitar på plats. Man märkte att det var bra sammanhållning mellan alla och de flesta tycktes känna varandra. Sedan tyckte de flesta att mobbning inte var en så stor del av vardagen men visst förekom det ett och andra konflikter, vilket jag tror förekommer överallt. Om de är så att någon mår dåligt eller behöver prata finns det tillgång till en psykolog och en skolsköterska.
Det man själv såg var väl att dricksfontänerna var inte så speciellt fräscha och då kan man ju undra om de verkligen dricker därifrån? Toaletterna var inte så värst skabbiga, det dög till att göra sitt behov på, men om man ska jämföra toaletterna med Sverige så är våra toaletter mycket renare och fräschare. De rumänska eleverna berättade att de varken dricker från handfaten eller duschar efter gympan med tanke på att det är ofräscht i duscharna. Hur kommer det sig att de inte gör något åt det? Är det brist på resurser eller annan anledning? Rektorn spelar en väldigt hög roll på skolan och ingen vågar riktigt stå emot utan man lär sig leva med det man får. Men visst är det folk som kommer med idéer och tips på förbättringar men man förväntar sig inte för mycket. När det gäller maten så tar de hellre med sig sin egen mat då de slipper betala i matsalen, dock fick vi inte se någon matsal vilket jag tycker var lite tråkigt för det hade varit något att få erfara. Något jag reagerade på var att jag inte kunde se några nödutgångar. För att vara på säkra sidan frågade jag en utav rumänerna och hon påpekade bara att om det skulle börja brinna hoppar de ut genom fönstren, men inga skyltar som markerar att detta är en nödutgång, vilket vi har i Sverige.
Nästa stopp är på en Ungersk skola som ser ungefär likadan ut tyckte jag, fast med betydligt mindre klassrum/lokaler. På den här skolan går man från 1-4, 5-8 och 9-12 och de yngsta går på den lägsta våningen så trappas det upp med de äldsta längst upp. Klassrummen påminner mycket om när jag gick i mellanstadiet. Bänkarna hade som små hyllor under bänkarna där man kunde förvara sina väskor och böcker vilket är väldigt praktiskt om man har mycket i släp, det borde kanske vi ha också? De har även skåp där de kan förvara ytterkläder och annat.
Det man märkte när man hade satt sig ner var att de hade olika valutor på väggen även den svenska valutan. Det fick mig att börja fundera varför men tog mig aldrig tillfälle att fråga detta då det kändes som en fjuttig fråga, så jag kan bara spekulera. Min första tanke var att det var länder de hade haft kontakt med, vem vet. De betalar varje månad för ett skolkort och får hälften av pengarna tillbaka i slutet av månaden, för dem som inte har så mycket pengar finns studiebidrag att få. Mat äter de hemma eller ute då det blir billigast så, det är inte många som äter i skolan. Här verkar säkerheten något betydligt högre, brandsläckare på väggen fanns det. En kille berättade också om en källare de hade ifall det blev krig och även några nödutgångar fick jag se. Några olycksfall förekommer sällan, en ungersk kille berättade om att det var en kille som hade fått hjärtattack och dött och var det enda stora olycksfallet som har hänt på skolan. Musik och religion är onödigt tycker en kille, han menar att man inte får ut något av de ämnena, hans favoritämne är då matte. Däremot spelar han trummor i ett band på fritiden, det är inte det att han inte gillar musik men man får inte uttrycka sig på lektionerna säger han.
Vi besökte en romsk skola det var som något jag aldrig hade sett förut. Miljön var ingen vidare om man jämför med vad jag är van vid. De ikryssade var det som fanns på den romska skolan
Bilder: Sanna Kajsdottir, Rebecka Bohman
Det här ska finnas på en toalett:
- tvättplats [x] (utanför båsen)
- toalettpapper [x]
- handduk gärna av papper [x]
- papperskorg [x] (utanför båsen)
- bägare för dricksvatten
- klädkrok
- spegel [/] (tror jag såg en utanför båsen)
- uppsamlingskärl för sanitetsbindor m.m.
- tvål
Toaletterna ska också vara
- avskilda (kan jag inte påstå)
- låsbara
- handikappsanpassade (bör finnas en åtminstone)
Riktigt skabbiga toaletter som ser ut och bli städade ytterst sällan, varken lås eller avlägset där man kan få vara ifred. Här tror jag frågan är väldigt mycket om resurser. Allt arbete behöver organiseras för att en verksamhet ska fungera.
Det finns många definitioner på begreppet arbetsorganisation men mer vardagligt menar man oftast:
- hur arbetet planeras och läggs upp,
- hur arbetsuppgifterna fördelas mellan olika anställda,
- hur beslut fattas och hur fördelningen av roller ser ut - delegering och befogenheter
- vilka former för samarbete som finns utvecklade,
- hur arbetsplatsen utformas - såsom layout och produktionsflöde.
¬ Kursen jag aldrig glömmer!
Den här kursen är väldigt unik i sig. Öppna ögon är ett 3-årigt projekt om att få möta människor, andra kulturer och se med egna ögon hur andra lever. Första året tar man sig ut i Sverige, andra året i Norden och det tredje året försöker vi ta oss ut i Europa.
Årskurs 1
Det mest betydande var i årskurs ett, det var då öppna ögon tog fart, det var då man inte riktigt hade ett hum om vad man skulle få uppleva, allt var nytt för en. Här fick jag mest kunskaper och erfarenhet av skolarbete och av att arbeta i grupp. Det började med att vi delade in oss i grupper och tilldelades olika stadsdelar i Göteborg, vi fick Lärjedalen. Detta innebar att vi skulle ta reda på fakta och information om olika stadsdelar och vilket omfattade kurser såsom svenska, musik, fritidskunskap, hälsopedagogik och andra ämnen, där vi även fick andra uppgifter. Det var trevligt med ett miljöbyte, komma ifrån skolbänken och ut i det verkliga livet. Vi lärde oss att ha kul med det, det var det jag kände när vi gick i ettan. Man fick också lära sig att ta ett helt nytt ansvar på ett helt annat sätt än från högstadiet. Vi fick öppnat våra sinnen till andra världar, hur det såg ut i andra delar av Göteborg, där många av oss inte ens hade satt sin fot innan. Man fick uppleva hur det var att bo i en annan stadsdel och även se vilka möjligheter folk hade som bodde där. Exempelvis vad det fanns för aktiviteter för ungdomar, vuxna och äldre. Av det jag kommer ihåg idag var att perioden av öppna ögon i ettan gick så fort med tanke på att vi hade roligt tillsammans och gjorde inte det till en sådan svår grej, vi tog uppgiften som den kom! Det var nog också här vi lärde oss varandras styrkor och svagheter...
Årskurs 2
I tvåan bar vi oss av till Danmark. I ettan var detta något man riktigt längtade efter att det bara skulle bli av, man vill bara hoppa över ettan bara för att få åka till Danmark. Huvudsaken till att vi åkte till Danmark var för att besöka kollektivet Svanholm och få en guidad tur igenom Christiania och ta ställning enligt kursen. Jag hade aldrig varit på ett kollektiv innan, i alla fall inte upplevt ett själv, man har ju bara sett filmen tillsammans och fått en uppfattning att så här ser det ut. Detta var en ny upplevelse för både mig och säkert också mina klasskompisar och jag lärde mig väldigt mycket. Alla var som en enda stor familj, även fast de hade sina egna familjer och eget privatliv. Deras samlingsplats var den stora matsalen dem hade och där det även hade samlade middagar. 80 % av lönen gick till Svanholm, pengarna gick till hushåll, hyra, bilar, försäkringar osv. Alla utgifter på barnen delas gemensamt även de som inte har några barn, vilket man faktiskt kan anses som orättvist enligt andras ögon men för dem är det kanske en självklarhet att hjälpa varandra precis som vi vill hjälpa våran familj, för detta var ju deras familj, fast bara sisådär ett dussin personer till. Det viktigaste för dem var hur som helst att barnen mådde bra, det var det dem värderade.
Sättet att leva för mig var inte alls på samma villkor för dem, tänk att något så nära ifrån kan var så olikt gentemot det du själv är van vid. Under besöket på Svanholm lärde jag mig att man måste ansöka för att få bo där, det kändes nästan som en sluten förening. Kemin måste stämma med de nya boendena, stämmer inte den får de inte flytta in. De viktigaste delarna är vilka de är, vad de har för utbildning och hur de vill försörja sig. Speciella krav är att de måste tjäna en viss summa i månaden och inte ha över en viss summa i skulder. Om man jämför detta med att söka en lägenhet i Sverige så finns det ju så klart vissa likheter. Oftast är det ju så att de rekommenderar att man tjänar en viss summa i månaden för att ha råd att betala hyra och så vidare. Kemin kan man jämföra med att man ska vara lyhörd och respektfull för sina grannar, att inte t.ex. inte föra för mycket oväsen. Vad för utbildning du har spelar ju ingen roll så länge du betalar hyran. Jag fick även uppleva hur det var för djuren i naturen. Jag är ju ingen direkt naturmänniska och är inte van att sova under bar himmel så detta var väldigt nyttigt för mig. Att sova i militärtält är nog något som jag aldrig kommer att göra om eller uppleva igen tror jag, dessutom gav det ena tältet upp för oss så alla fick inte plats, men har verkligen lärt mig uppskatta att ha en skön säng att sova i. Man är alltid van vid att ha det så bekvämt själv och när man väl får se hur andra bor ifrågasätter man oftast deras sätt att leva för att det är udda ifrån hur man själv lever.
Då var vårt nästa stopp i Christiania dagen därpå då vi skulle vara riktigt utvilade, men efter nattens prövningar var man inte så pigg och kry. Christiania var något jag inte direkt hört talas om, bara lite ytligt så jag visste ju egentligen ingenting om det och nu hade jag fått chansen att se det framför mig för första gången.
Man kan säga att Christiania är en laglös fristad för personer med vissa alternativa livsstilar och grundades år 1971 då hippies tog över ett övergivet militärt område. De skulle bygga upp ett nytt samhälle baserat på gemenskap och frihet. För att kunna få bo på Christiania var man tvungen känna en nära person som bodde där, det är inte så att man kan ansöka om att få bo där. Min första uppfattning av Christiania var att det var väldigt skabbigt, oreda och inte hjälpsam mot naturen. Heller var det ingen lämplig plats enligt mig att låta sina barn växa upp, jag fick kalla kårar då jag såg en liten trehjuling som låg vält på en grusgång. Att få sina barn att känna trygghet i en värld av förvridelse var något enligt mig som aldrig kunde innefatta, det såg inte ut som en trygg plats för små barn att växa upp på. Jag hade aldrig kunna tänka mig att bosätta mig där, här kommer värderingar och förutfattade meningar fram och man börjar verkligen ifrågasätta om de verkligen menade allvar. De är ju uppvuxna med sina normer och bakgrunder såsom jag är med mina, vad är det som gör att vi människor tycker så olika om trygghet? För jag tycker att trygghet är en stor fråga i det här sammanhanget. Vart kommer alla känslor och förebilder ifrån? Är det våra föräldrar som har påverkat oss och deras föräldrar påverkat dem för att verkligen bevara det? Ett sådant här ögonblick då man få se så mycket börjar man jämföra med hur man själv har det och börjar kritisera, antingen sitt eget sätt att leva på eller den andre. Vissa saker kanske fick mig en tankeställare, varför tänkte jag inte på det här innan eller att man kunde göra på det sättet. Man lär sig väldigt mycket av att se hur andra beter sig och vad andra gör. I Danmark används inte tvångsvård i lika stor utsträckning som i Sverige. Av de andra länderna i Norden uppfattas Danmark som mer avvikande och menar att:
”Danmark, det är Europa inte Norden”








Årskurs 3
Höjdpunkten var ju att åka till Rumänien, det var vad vi alla hade väntat på under de här hela tre åren och äntligen blev det av. Att få komma till ett land som Rumänien är inget direkt semesterställe man besöker vanligtvis så detta skulle bli en upplevelse för livet. Det kändes nervpirrande och spänt att äntligen få åka ner, man förstod inte riktigt att det äntligen var dags. Vi hade fått höra så mycket från treorna som gick ut förra året hur de tyckte och tänkte och fick uppleva Rumänien och blev ännu mer spända på att själva få uppleva samma saker.
Party kombinerat med studier.








Resan blev inte riktigt som man hade tänkt sig, man hade ju präntat upp en bild i huvudet och föreställt sig alltihopa. Jag kan sammanfatta resan som den värsta veckan i mitt liv, men också den bästa! Man ville hinna med och se så mycket och vara aktiv så mycket som möjligt. Att åka till ett främmande land är en omständighet som är nytt för de flesta, man kanske inte har rest utan föräldrarna innan eller är van att vara så långt bort hemifrån. Man är van vid sin egen miljö och måste helt plötsligt ställa in sig på ett helt nytt klimat och en helt annan kultur. Att åka ner till Rumänien och jämföra skillnaden på hur vi människor lever, olika resurser vad gäller skolan och förutsättningar till en god utbildning och ett bra jobb.
Här i Sverige tar folk för givet att man ska få ett jobb och så kommer man till ett land där folk knappt har råd att köpa mat på bordet. Det jag tyckte var det mest intressantaste var att besöka den här romska skolan. Bara att vi tog tiden till att komma dit och vara där tycktes uppskattas, men man hade velat förbättra så mycket för barnen när man fick se hur de hade sig, för barnen är våran framtid. Man kunde nästan inte tro sina ögon att det kunde vara så dåligt även fast man visste att det fanns där. Om man jämför med vad barnen i Sverige har, om vi tänker oss en vanlig förskola, vi skulle kunna skänka hälften av sakerna på hela förskolan och ändå ha tillräckligt kvar. Hur kommer det sig att de är de försvarslösa som drabbas? Den här resan har fått mig att öppna upp mina ögon mot omvärlden och inse vad som finns där ute. Om man jämför hur barn här i Sverige får växa upp i en trygg miljö med läromedel och lek, finns det barn där ute i världen som säljs som slavar eller blir tvingade att stanna hemma istället för att gå i skolan. Det jag saknade av Rumänienresan var att besöka ett barnhem, det hade varit något som hade fått folk att vakna upp och se mellan raderna.
En dag, en utflykt, ett enda klimat!

Den här esan har också fått mig att inse vissa saker om mig själv och jag har lärt känna mig själv på ett gynnande sätt som jag kommer att ha nytta av i framtiden. Det jag tycker som har varit mindre bra med dem här resorna är brist på planering och information, man kan aldrig planera för mycket, hellre vara mycket väl förberedd än lite eller inget alls. Periodtiden har också varierat, mest energi lade man ner i ettan och i trean, eftersom de sträckte sig över en längre tid, i tvåan var det bara över en dag och man blev inte så involverad på samma sätt utan det blev mer som en resa på ytan, som man bara nuddade lite lätt på. Material är en väldigt viktig del av planeringen att man kollar upp saker innan man ska genomföra en sak.
För varje år som har gått har vi tagit ett steg närmare verkligheten, fått känna med våra hjärtan, höra med våra öron och se med våra ögon. Att verkligen se med sina egna ögon är något man alltid kommer ha med sig.
Det är sådana här minnen man aldrig kommer att glömma bort, alla missöden, pinsamheter och gemenskapen. Men det är ju det som gör våran klass så unik, vi har klarat igenom oss de här tre utsträckningarna och hållit ihop. Den här bilden får avsluta det hela, kärlek till BF!