Förskolan som en social och kulturell mötesplats.

Löfstedt (2001) har beskrivit förskolan som ett etablerat verksamhetssystem, och dess kommunikativa praktik som en kulturell enhet. (Tellgren, 2004) När vi talar om kultur i förskolan så kan man säga att det egentligen är barns hemkultur vi talar om. ”Det är det som man gör hemma som är det normala. ” Vare sig det är i förskolan eller i skolan finns det barn med egen kulturell bakgrund, med särskild familjehistoria, särskilda vanor och tankesätt som skiljer sig från kamraternas, även såsom kön, social tillhörighet, hemland osv. I och med att vi lever i ett mångkulturellt land så är det väl viktigt att få inblick i "varje persons historia" så att vi på så sätt kan "lära oss" leva tillsammans. Att försöka synliggöra den personliga historien hos var och en i barngruppen kan te sig viktigt men också väldigt komplext. Lunneblad menar att vi som pedagoger kan förstärka denna förmåga och förbereda barnen för ett internationaliserat samhälle. Johannes Lunneblad påpekar också att svenskan är det ”naturliga” språket i förskolan. På så sätt menar han att den mångfald som finns i förskolan ofta ”osynliggörs” som han uttrycker sig, han menar att det svenska görs till det sammanhållande, att det är ett problem att hitta ”naturliga” vägar och sätt att integrera den kulturella mångfalden i förskolan. När vi talar om att arbeta med mångfald i förskolan finns det en viss norm som säger att detta inte gäller alla barnen, utan nu talar vi om ”invandrarbarnen” som är utöver det ”vanliga” och de andra barnen. Hur hanteras egentligen den kulturella mångfalden av oss pedagoger i verksamheten? Uttrycket ”vi och de annorlunda” var något jag riktigt fastnade för. Barn är medvetna om att det finns andra barn som har en annan bakgrund, kommer från ett annat land osv. Utifrån egna erfarenheter då barn sätter ord på detta uppträder sig bl.a. i leken. ”Du får inte vara med, för du är inte svensk” (eller tvärtom) Ja, detta har alltså förekommit. ”Vi leker att det är jul och du firar inte jul.” Barnen här försvarar sitt interaktionsutrymme genom olika tillträdesregler – att försvara sitt utrymme för lek då det antingen pågår ett samspel eller samtal. På vissa förskolor har mer än hälften av barnen en annan bakgrund och på andra är majoriteten svenskar. Förskolans mål säger bl.a. att vi ska sträva efter att varje barn som har en annan bakgrund än svenskan utvecklar sin kulturella identitet och också känner trygghet i denna. (Lpfö 98) Att synliggöra olikheter och likheter på ett positivt sätt genom tex. olika temadagar om olika kulturella aspekter, detta tycker jag är väldigt viktigt i dagens förskolan.

Monokulturell är ett ord som jag tidigare läst om men inte varit så bekant vid, söker man på ordet får man beskrivningar som en viss kulturgrupp osv.

I Britt Tellgrens avhandling står sociokulturellt perspektiv (I ett sociokulturellt perspektiv intresserar man sig för hur individ och grupp tillägnar sig och utnyttjar fysiska och kognitiva resurser.) (Säljö, 2000) Även interaktionistiskt perspektiv (här studerar man barn i interaktion med andra) och individperspektiv som teoretiska utgångspunkter. Hon studerar även hur barn bygger upp sociala relationer och hur barn skapar gemenskap med varandra. Britt Tellgrens fokus är inte vad barn leker, utan hur dem leker. Samtidigt talar också Charlotte Tullgren om visst föremål för pedagogers normer och styrning, att barn leker, vad barn leker och hur barn leker.

Barns lek

Rolltilldelning, inne- och uteslutningar. Att bli inkluderad i lekar, att bli accepterad som en i leken, leken bygger på en social organisation som inkluderar roller med sociala positioner och mening. (Tellgren, 2004) Hur får barn tillträde till lek? Barn försöker hitta strategier till att ingå i gemensamma lekar. Britt Tellgren använder Carsaors femton tillträdesstrategier som hjälp i hennes analyser för att få tillträde till barnens interaktionsutrymme. Om jag utgår från den gestaltning min basgrupp bidrog med: Det finns två sk. ”åskådare” vare sig det är forskare eller pedagog. Den ena personen utgår från individperspektivet, den andra bär med sig på ett interaktionistiskt perspektiv. Två barn sitter och spelar spel och ett barn är ”utesluten”. Det man märkte med det här barnet är att hon använde sig av olika tillträdesregler såsom att:

Omringande av område: genom att gå runt området där barnen leker i. Att fråga en deltagare: Att fråga något barn om man får vara med. Att referera till vuxnas auktoritet: Att påpeka att fröken har sagt att alla får vara med. Dessa tillträdesregler jag nu tagit upp kan man känna igen som ”taktiker” för hur barn smidigt, men kanske osäkert försöker få tillträde och få vara med i leken. Dessa tillträdesregler tycker jag var väldigt intressanta och att just få sätta dem i en viss konkret situation gör det lättare för en att märka av dessa ute i verksamheterna och också kunna sätta ord på det.

Att ta andras perspektiv

Att se världen med andras ögon och inte bara att placera sig själv, utan att inta en position som inte är ens egen är något man fått läsa mycket om i viss litteratur. Social decentrering är ett begrepp som jag inte använt mig mycket av tidigare. Man kanske förstår det här med att ta andras perspektiv och innebörden, men att sätta ord på dessa begrepp är väldigt viktigt för mig. Därför tycker jag det är bra att vissa begrepp upprepas så man får chansen att ta tillvara och använda detta som ett verktyg senare. Delaktighet och utanförskap. Varför får man vara med ibland och ibland inte? Att värna om barns lek och respektera leken och inte avbryta är något som är viktigt och det förekommer allt för sällan att vi egentligen reflekterar över detta. Vi som pedagoger kan komma två minuter innan lunch och be barnens städa undan. Varför inte påpeka kanske redan en kvart innan och göra barnen medvetna om att det snart är dags att äta så barnen får detta utrymme till att ”avsluta” leken. Att helt plötsligt påbörja en lek, för att sedan för en kort stund avbryta den. Visserligen så förekommer det lekar som både byter form och plats, men att man ändå som pedagog eller vuxen börjar fundera lite mer på det här med hur mycket utrymme man ger till barns lekar.

Traditioner, rutiner, värderingar och normer i förskolans verksamhet

Det handlar inte vem som utövar makt utan hur makt utövas. (Michel Foucault maktperspektiv)

(Tullgren, 2004) Barn kämpar för att interaktionen och relationen inte skall ta slut i leken. Det kan ses som ett själviskt agerande (vuxenperspektiv) när det i själva verket kan vara ett försök att behålla gemenskapen och relationen i barnens samvaro. Om vi då tar upp den andra basgruppens gestaltning där en pedagog bryter sig in barns ”störiga” lek. Barnen kan leka tigrar, spiderman eller drake som sprutar eld, detta kan då anses som högljudda lekar. Vad är det vi signalerar ut för norm här som pedagog? Vi pedagoger har oerhört enorm makt när det ter sig till barns lekar och inflytande. Pedagogen här styr här in barnen i en mer anpassad och lugnare lek. Frågan är om det är pedagogens egna styrning eller om det är samhällets normer som tar styr? Utav egna erfarenheter från en förskolan på en avdelning med 3-4 åringar, lekte dem en dag djungel. Det kröp omkring både tigrar, elefanter och lejon på golvet. Leken utvecklades på så vis att killarna (lejonen) började jaga tjejerna (tigrarna) och det blev liv och rörelse. En pedagog sa därför till barnen att dämpa ljudvolymen en aning, vilket dem gjorde kanske i några sekunder sedan var det full rulle igen! Barnen kunde inte hålla sig i ett rum, utan skiftade från rum till rum. Pedagogen bad då barnen att leka något annat. Här tycker jag det är viktigt att reflektera över vad meningen med leken var. För barnen kanske det var så viktigt att just för stunden leka djungel, att ta till sig en roll som ett djur. Det finns många situationer som idag ses som störiga, varför? Hur ska vi som pedagoger försöka bryta oss loss dessa samhälliga normer?