Då jag läste Specialpedagogik där en utav delmomenten var att intervjua en äldre person angående dennes dennes erfarenheter av ”särlösningar” för barn/ungdomar/vuxna, som på något sätt har betraktats som avvikande från det ”normala”. Det kan gälla intervjupersonens minnen av klasskamrater, skolkamrater, lekkamrater, grannars eller släktingars barn, som gått i hjälpklasser, obs-klasser, specialskolor, större institutioner för olika funktionshinder osv. hur man vid en viss tidpunkt i samhället såg på barn/elever/vuxna med något slag av funktionsnedsättning eller i svårigheter med den sociala kommunikationen (t.ex. utåtagerande beteende).

Min mormor (Trajanka Manasieva) är född 1944, och är idag då 66 år. Hon är född i Skopje, som ligger i Makedonien, hon bodde på landet i en by som heter Belimbegovo. I och med att min mormor inte behärskar det svenska språket till fullo har jag förfinat språket lite.

Elever i grundskolan organiseras i klasser och kvaliteter. Jag förstod inte riktigt vad detta innebar. (Men när jag funderat ett tag så märker jag redan här vad de har för synsätt). I och med att det oftast var uppdelat med flera klasser i samma rum, förstår jag inte riktigt vad för kvalité de tycks syfta på. I artikel 48 i konstitutionen så står det att Makedonien regleras av en utbildning av etniska minoriteter. Offentliga skolor som fastställs av regeringen införs för att uppnå läroplanen och program för grundutbildning av vissa studenter för elever med särskilda utbildningsbehov. Ministeriet har väldigt mycket att säga till om då de gäller utförandet av den pedagogiska verksamheten och hur man arbetar.

Hon berättar att det var väldigt sträng miljö, man var alltid tvungen att räcka upp handen och fråga om lov om man skulle på toa. Varje måndag morgon, specifikt kollade man elevernas klädsel, man fick inte heller komma till skolan med smutsiga kläder, hår, tjejerna fick inte sminka sig eller måla naglarna, om detta hände fick man gå hem, byta om och göra sig ren. Vissa elever kunde komma tillbaka flera dagar efter eftersom de inte hade rena kläder osv. Kunde man heller inte läxan blev man bestraffad och det var mestadels killarna som blev det. Straffet kunde vara att man fick sätta sig på knä med sand under, hålla upp händer i 30 min eller fick rejäl med stryk.

Hon talar också om ”lika för alla” hela tiden (ingen skillnad). Hon berättar att alla umgicks tillsammans, t.ex. på rasterna lekte alla med alla, det var en otrolig gemenskap ändå beskriver hon. Dem fick ta med sig egen mat, och skrev med gåspenna, hur underbart låter inte det, fast jobbigt var det, hon skrattar när hon berättar att hon. ofta spillde ut bläcket i väskan eftersom hon inte hade korkat igen locket ordentligt. Betyg var ju då från 1-5 systemet och fick man 1 eller 2 fick man gå om årskursen. ”Ytterligare utbildning för studenter under ordinarie klasser, och som når det genomsnittliga resultat och visar ökat intresse för påbyggnad av förvärvade kunskaper.” Du måste alltid hela tiden påvisa att du byggd upp dina kunskaper år för år. De läste och skrev både latinska bokstäver och det kyrilliska alfabetet, som numera används för de slaviska språken. I skolan gick man bara upp till 8: e klass, sedan fick man välja att läsa vidare några år till, men det var både dyrt och långt att resa, så det var fler killar än tjejer som läste vidare. ”Man fick lära sig själv” säger hon ”Ja men så har det ju blivit för mig på sätt och vis”, säger hon. Det man inte förstod eller inte kunde fick man lära sig själv. Hon kommer ihåg att det fanns klasskamrater som hade lite läs –och skrivsvårigheter och att de fick hjälpa varandra. Är det detsamma som att behöva extra hjälp i t.ex. matte som att vara en person i behov av särskilt stöd? Hur skildrar vi egentligen detta? Bengt Persson skriver i sin bok om specialpedagogiken och dess funktion, att de specialpedagogiska insatserna är avsedda att sättas in där den vanliga pedagogiken bedöms som otillräcklig. Det är där jag tror allt handlar om. Ansåg det att behovet av special undervisning inte behövdes? Eller var det helt enkelt ren rädsla kring de okända?

Redan under 1920-talet började specialundervisning komma på tal. Frågan är varför man då inte uppmärksammat detta? Special är något individuellt, därför kanske man känner en viss fruktan till specialpedagogiken, det blir ett personligt påhopp på något vis att få vara i en specialklass. Mormor vet ju att det förekom men det var inget man diskuterade om hemma heller. Men att det fanns någon i klassen som ansågs var sinnesslöa kan hon inte komma ihåg. Däremot kommer hon ihåg att det fanns en speciell skola för de blinda i centrum. Vi diskuterade lite om beteende. Hon säger: barnen betedde sig inte som de gör idag, idag kanske dem är lite mer stökigare eller busigare uttryckte hon. Och då funderade jag lite över, vilket beteende? ”För att man skojar och tramsar så fick man kanske höra att man hade uppmärksamhetsbehov och bekräftelsebehov eller att man hade dåligt självförtroende.” Man skulle bete sig väl och inte avvika i beteendet, man skulle sitta rak i rygg och göra det man blev tillsagd. Funktionsnedsättning är alltid något som min mormor inte har mycket erfarenheter av, men hon berättade dock att föräldrar vars barn med grova funktionsnedsättningar höll sina barn i hemma och undervisning i hemmet var ganska vanligt också. Man märker ändå här en väldig tydlig människosyn. Allting handlar om undervisning och att uppfostra och när jag talar om uppfostran talar jag inte i den vida benämningen som förskolans läroplan syftar till, utan här står det enbart för lydnad. Vad för urval lärare har, sättet för ett visst utförande osv. fastställs av ministern. Även antalet elever med särskilda utbildningsbehov i klassen bestäms av ministern. ”Ja, man får ju tacka forskningen för att det inte fungerar likadant som då. Men ibland så händer det ju att barn med adhd t.ex. inte får den hjälp de behöver.” Jag frågar henne vad hon anser om särlösningar. ”Det handlar ju om att hitta en plan eller en lösning som passar så många som möjligt.” Och just precis här kan jag faktiskt hålla med. Ordet ”särlösning” har fått en negativ prägel, när det egentligen handlar om att ge varje individ det behov och stöd de behöver oavsett funktionsnedsättning eller ej.

Jag lyckades få tag på ett utdrag ur den makedonska läroplanen, dock vet jag inte vilken, annars har de allmänna bestämmelser angående grundskolan. Man kan väl säga att det är som de svenska läroplanerna fast i en del av utbildningssystemet inom den offentliga sektorn.

Makedonska läroplanen:

"Ytterligare utbildning som anordnas för elever från första till åttonde klass av långsamma framsteg i strävan efter ordinarie undervisning.. För ytterligare undervisning, utbildningsgrupper som bildas vid olika tidpunkter, beroende på tid då dessa svagheter visats hos den enskilda eleven.” Här uttrycker de sig på följande vis: ytterligare utbildning som anordnas för elever som har inlärningssvårigheter och som behöver tillfällig hjälp under skolåret men också anordnas detta för elever som visar goda resultat i vissa ämnen. Så de framställer åt bägge hållen"

Artikel 6
För elever med behov av särskilt stöd ges förutsättningar för förvärv av grundläggande utbildning i de allmänna och särskilda skolorna och har rätt till individuellt stöd för förvärv av grundskolan.

Artikel 9

Är grundskola för elever med särskilda behov organiseras och genomföras på specialskolor och specialundervisning i vanliga skolor.