Mina tankar:

Man fokuserar på det som avviker, men allt är föränderligt, normerna ändras och vi anpassar oss efter ”nya” normer. På vilket sätt är vi olika? Är vi egentligen så olika? Ingemar Emanuelsson påstår sig säga att det finns en kurva där en normalitetsfördelning målas upp. Det är en spegling av hur olika vi är, en fördelning av vad som är normalt. Oavsett, så finns det alltid ett värde, en gräns på vad som är medelvärdet av "normalt". Men det genomsnittliga är inte alltid det som är det normala. Vi skapar oss ett idealbarn utifrån organisationernas mål och värderingar. Brodin och Lindstrand (2004) tar upp detta, att normalitet ses som något önskat, medan avvikelse tas som något negativt, mindre värdefull eller oönskad. Det är inte fel på dessa "stökiga" barn. Man måste bara förhålla sig på ett annat sätt. Men ska vi sätta in insatser, så förstår vilken panna som helst att krutet måste läggas under deras uppväxttid. Att ändra på undervisningen, ändra miljön, istället för att lägga fokus på detta istället för att leta barn i behov av särskilt stöd eller barn med diagnoser. Det är inte alltid säkert att frågan eller problemet ligger på detta barn. Mycket av problemen kanske hade kunnat avrättas genom att tillföra en annan sorts utbildning, pedagogernas kompetens, omgivningen, undervisningen och organisationen. Det är viktigt att ta del av elevers tankar, erfarenheter och idéer och få denne att känna sig som en meningsfull individ. Kunskap skall alltså kopplas till individens egna erfarenheter och förutsättningar. Vad är egentligen viktigast, att man vet när Gustav Vasa dog eller hur man ska bemöta andra människor? Börjar man tvinga in alla barn i en och samma mall. Att alla ska vara på ett visst sätt. Att skapa en slags standard för vad som är "normalt" och vad som inte är det... det är fruktansvärt riskfullt och oansvarigt när det kommer till barn. I förskolan ”passar alla in”, även om ett visst barn avviker så fokuseras detta mer då barn kommer upp i grundskolan.

(Ta gärna detta i beredskap, att jag har specialpedagogiken bakom mig som ämne, vilket man kanske lätt kan urskilja, därav jag intar ett sådant perspektiv till normalitet då jag skriver).