Från den dagen jag riktigt började fundera på vad jag ville göra här i livet, vad mitt blivande yrke skulle vara, satte det igång en riktig tankeställare för mig. Ett yrke är ingenting man bara ska byta såsom man byter underkläder, för mig handlar det om ett val för livet, en livsstil. Jag tror varken någon eller jag själv egentligen visste vad man ville bli när man gick i nionde klass, det var ett jättesvårt val. Tror att de flesta går efter sina intressen, men det ska vara något mer än så, i alla fall för mig. För mig är livet ett spel, handlar om att agera, vilket ledde funderingar till att söka estetiska linjen, jag har alltid varit kreativ, sjungig, dansat, spelat teater, för mig är livet att dramatisera, men för mig är också människor livet, så, estetisk verksamhet eller barn och fritidsprogrammet? Barn och fritid vägde mer. Jag vill arbeta med människor, göra nytta och ge tillbaks till samhället/världen. Barn är något jag alltid tyckt om, men på senare år har jag velat bredda min kunskap, jag är så himla fascinerad av barn och ungas utveckling. Anledningen till att jag sökte till just Hulebäcksgymnasiet var för en kurs som heter Öppna ögon. Den fascinerade mig och lät väldigt spännande. Jag har alltid tyckt om människor och vill uttrycka mig med det jag gör. Man vill ju alltid något större med det man gör, man har alltid en större dröm. Min dröm är att någon gång i framtiden hjälpa mina medmänniskor.

Den här kursen är väldigt unik i sig. Öppna ögon är ett 3-årigt projekt om att få möta människor, andra kulturer och se med egna ögon hur andra lever. Första året tar man sig ut i Sverige, andra året i Norden och det tredje året försöker vi ta oss ut i Europa.

Årskurs 1

Det mest betydande var i årskurs ett, det var då öppna ögon tog fart, det var då man inte riktigt hade ett hum om vad man skulle få uppleva, allt var nytt för en. Här fick jag mest kunskaper och erfarenhet av skolarbete och av att arbeta i grupp. Det började med att vi delade in oss i grupper och tilldelades olika stadsdelar i Göteborg, vi fick Lärjedalen. Detta innebar att vi skulle ta reda på fakta och information om olika stadsdelar och vilket omfattade kurser såsom svenska, musik, fritidskunskap, hälsopedagogik och andra ämnen, där vi även fick andra uppgifter. Det var trevligt med ett miljöbyte, komma ifrån skolbänken och ut i det verkliga livet. Vi lärde oss att ha kul med det, det var det jag kände när vi gick i ettan. Man fick också lära sig att ta ett helt nytt ansvar på ett helt annat sätt än från högstadiet. Vi fick öppnat våra sinnen till andra världar, hur det såg ut i andra delar av Göteborg, där många av oss inte ens hade satt sin fot innan. Man fick uppleva hur det var att bo i en annan stadsdel och även se vilka möjligheter folk hade som bodde där. Exempelvis vad det fanns för aktiviteter för ungdomar, vuxna och äldre. Av det jag kommer ihåg idag var att perioden av öppna ögon i ettan gick så fort med tanke på att vi hade roligt tillsammans och gjorde inte det till en sådan svår grej, vi tog uppgiften som den kom! Det var nog också här vi lärde oss varandras styrkor och svagheter...

 

Årskurs 2

I tvåan bar vi oss av till Danmark. I ettan var detta något man riktigt längtade efter att det bara skulle bli av, man vill bara hoppa över ettan bara för att få åka till Danmark. Huvudsaken till att vi åkte till Danmark var för att besöka kollektivet Svanholm och få en guidad tur igenom Christiania och ta ställning enligt kursen. Jag hade aldrig varit på ett kollektiv innan, i alla fall inte upplevt ett själv, man har ju bara sett filmen tillsammans och fått en uppfattning att så här ser det ut. Detta var en ny upplevelse för både mig och säkert också mina klasskompisar och jag lärde mig väldigt mycket. Alla var som en enda stor familj, även fast de hade sina egna familjer och eget privatliv. Deras samlingsplats var den stora matsalen dem hade och där det även hade samlade middagar. 80 % av lönen gick till Svanholm, pengarna gick till hushåll, hyra, bilar, försäkringar osv. Alla utgifter på barnen delas gemensamt även de som inte har några barn, vilket man faktiskt kan anses som orättvist enligt andras ögon men för dem är det kanske en självklarhet att hjälpa varandra precis som vi vill hjälpa våran familj, för detta var ju deras familj, fast bara sisådär ett dussin personer till. Det viktigaste för dem var hur som helst att barnen mådde bra, det var det dem värderade.

Sättet att leva för mig var inte alls på samma villkor för dem, tänk att något så nära ifrån kan var så olikt gentemot det du själv är van vid. Under besöket på Svanholm lärde jag mig att man måste ansöka för att få bo där, det kändes nästan som en sluten förening. Kemin måste stämma med de nya boendena, stämmer inte den får de inte flytta in. De viktigaste delarna är vilka de är, vad de har för utbildning och hur de vill försörja sig. Speciella krav är att de måste tjäna en viss summa i månaden och inte ha över en viss summa i skulder. Om man jämför detta med att söka en lägenhet i Sverige så finns det ju så klart vissa likheter. Oftast är det ju så att de rekommenderar att man tjänar en viss summa i månaden för att ha råd att betala hyra och så vidare. Kemin kan man jämföra med att man ska vara lyhörd och respektfull för sina grannar, att inte t.ex. inte föra för mycket oväsen. Vad för utbildning du har spelar ju ingen roll så länge du betalar hyran. Jag fick även uppleva hur det var för djuren i naturen. Jag är ju ingen direkt naturmänniska och är inte van att sova under bar himmel så detta var väldigt nyttigt för mig. Att sova i militärtält är nog något som jag aldrig kommer att göra om eller uppleva igen tror jag, dessutom gav det ena tältet upp för oss så alla fick inte plats, men har verkligen lärt mig uppskatta att ha en skön säng att sova i. Man är alltid van vid att ha det så bekvämt själv och när man väl får se hur andra bor ifrågasätter man oftast deras sätt att leva för att det är udda ifrån hur man själv lever.

Då var vårt nästa stopp i Christiania dagen därpå då vi skulle vara riktigt utvilade, men efter nattens prövningar var man inte så pigg och kry. Christiania var något jag inte direkt hört talas om, bara lite ytligt så jag visste ju egentligen ingenting om det och nu hade jag fått chansen att se det framför mig för första gången.

Man kan säga att Christiania är en laglös fristad för personer med vissa alternativa livsstilar och grundades år 1971 då hippies tog över ett övergivet militärt område. De skulle bygga upp ett nytt samhälle baserat på gemenskap och frihet. För att kunna få bo på Christiania var man tvungen känna en nära person som bodde där, det är inte så att man kan ansöka om att få bo där. Min första uppfattning av Christiania var att det var väldigt skabbigt, oreda och inte hjälpsam mot naturen. Heller var det ingen lämplig plats enligt mig att låta sina barn växa upp, jag fick kalla kårar då jag såg en liten trehjuling som låg vält på en grusgång. Att få sina barn att känna trygghet i en värld av förvridelse var något enligt mig som aldrig kunde innefatta, det såg inte ut som en trygg plats för små barn att växa upp på. Jag hade aldrig kunna tänka mig att bosätta mig där, här kommer värderingar och förutfattade meningar fram och man börjar verkligen ifrågasätta om de verkligen menade allvar. De är ju uppvuxna med sina normer och bakgrunder såsom jag är med mina, vad är det som gör att vi människor tycker så olika om trygghet? För jag tycker att trygghet är en stor fråga i det här sammanhanget. Vart kommer alla känslor och förebilder ifrån? Är det våra föräldrar som har påverkat oss och deras föräldrar påverkat dem för att verkligen bevara det? Ett sådant här ögonblick då man få se så mycket börjar man jämföra med hur man själv har det och börjar kritisera, antingen sitt eget sätt att leva på eller den andre. Vissa saker kanske fick mig en tankeställare, varför tänkte jag inte på det här innan eller att man kunde göra på det sättet. Man lär sig väldigt mycket av att se hur andra beter sig och vad andra gör. I Danmark används inte tvångsvård i lika stor utsträckning som i Sverige. Av de andra länderna i Norden uppfattas Danmark som mer avvikande och menar att:

”Danmark, det är Europa inte Norden”

Årskurs 3

Höjdpunkten var ju att åka till Rumänien, det var vad vi alla hade väntat på under de här hela tre åren och äntligen blev det av. Att få komma till ett land som Rumänien är inget direkt semesterställe man besöker vanligtvis så detta skulle bli en upplevelse för livet. Det kändes nervpirrande och spänt att äntligen få åka ner, man förstod inte riktigt att det äntligen var dags. Vi hade fått höra så mycket från treorna som gick ut förra året hur de tyckte och tänkte och fick uppleva Rumänien och blev ännu mer spända på att själva få uppleva samma saker.

Party kombinerat med studier.

Resan blev inte riktigt som man hade tänkt sig, man hade ju präntat upp en bild i huvudet och föreställt sig alltihopa. Jag kan sammanfatta resan som den värsta veckan i mitt liv, men också den bästa! Man ville hinna med och se så mycket och vara aktiv så mycket som möjligt. Att åka till ett främmande land är en omständighet som är nytt för de flesta, man kanske inte har rest utan föräldrarna innan eller är van att vara så långt bort hemifrån. Man är van vid sin egen miljö och måste helt plötsligt ställa in sig på ett helt nytt klimat och en helt annan kultur. Att åka ner till Rumänien och jämföra skillnaden på hur vi människor lever, olika resurser vad gäller skolan och förutsättningar till en god utbildning och ett bra jobb.

 

Här i Sverige tar folk för givet att man ska få ett jobb och så kommer man till ett land där folk knappt har råd att köpa mat på bordet. Det jag tyckte var det mest intressantaste var att besöka den här romska skolan. Bara att vi tog tiden till att komma dit och vara där tycktes uppskattas, men man hade velat förbättra så mycket för barnen när man fick se hur de hade sig, för barnen är våran framtid. Man kunde nästan inte tro sina ögon att det kunde vara så dåligt även fast man visste att det fanns där. Om man jämför med vad barnen i Sverige har, om vi tänker oss en vanlig förskola, vi skulle kunna skänka hälften av sakerna på hela förskolan och ändå ha tillräckligt kvar. Hur kommer det sig att de är de försvarslösa som drabbas? Den här resan har fått mig att öppna upp mina ögon mot omvärlden och inse vad som finns där ute. Om man jämför hur barn här i Sverige får växa upp i en trygg miljö med läromedel och lek, finns det barn där ute i världen som säljs som slavar eller blir tvingade att stanna hemma istället för att gå i skolan. Det jag saknade av Rumänienresan var att besöka ett barnhem, det hade varit något som hade fått folk att vakna upp och se mellan raderna.

En dag, en utflykt, ett enda klimat!

Den här esan har också fått mig att inse vissa saker om mig själv och jag har lärt känna mig själv på ett gynnande sätt som jag kommer att ha nytta av i framtiden. Det jag tycker som har varit mindre bra med dem här resorna är brist på planering och information, man kan aldrig planera för mycket, hellre vara mycket väl förberedd än lite eller inget alls. Periodtiden har också varierat, mest energi lade man ner i ettan och i trean, eftersom de sträckte sig över en längre tid, i tvåan var det bara över en dag och man blev inte så involverad på samma sätt utan det blev mer som en resa på ytan, som man bara nuddade lite lätt på. Material är en väldigt viktig del av planeringen att man kollar upp saker innan man ska genomföra en sak.

 

För varje år som har gått har vi tagit ett steg närmare verkligheten, fått känna med våra hjärtan, höra med våra öron och se med våra ögon. Att verkligen se med sina egna ögon är något man alltid kommer ha med sig.

Det är sådana här minnen man aldrig kommer att glömma bort, alla missöden, pinsamheter och gemenskapen. Men det är ju det som gör våran klass så unik, vi har klarat igenom oss de här tre utsträckningarna och hållit ihop. Den här bilden får avsluta det hela, kärlek till BF!