Lekkonflikter uppstår ibland och vi pedagoger måste våga låta barn själva agera och ta itu med situationer själva, även om det är svårt att enbart sitta som åskådare...

Tobias, Simon och Isak leker med tågbanan. Tobias vill att tågbanan ska vara lång, men det vill inte Simon, de börjar tjafsa, detta har då pågått en stund.

Jag: ”Ni kanske kan kompromissa, den kanske kan vara mellanlång”.

Barn: ”Ja!”

Tobias efter en stund: ”Vi kompromissar” säger han med en belåten min.

Efter en stund börjar de tjafsa igen. Isak försöker komma in i leken genom att börja lägga till bitar.

Tobias: ”Det är inte du som bestämmer”!

Han kollar mot mitt håll som sitter en bit bort.

Tobias: ”Det är fröknarna som bestämmer”

Det blir tyst och de leker lugnt en stund, sedan börjar Tobias och Isak att tjafsa.

Simon: ”Sluta bråka då!”

Isak och Simon går i väg till lådorna och börjar rota efter mer rekvisita.

Samtidigt kommer Christoffer in i rummet från stora lekhallen (han var med innan och byggde men tröttnade)

Han frågar om det är någon som vill leka med honom, flera gånger säger han detta, utan att någon uppmärksammar honom.

Tobias: ”Vi har inte tid nu”

De leker "fint" en stund, men börjar tjafsa igen och så håller det på till och från.

Jag: ”Om jag ger dig 100:- (räcker fram en lapp som jag har skrivit på) – får jag åka med på tåget då? Barnen blir exalterade, men det är mixade åsikter. Isak vill inte detta. Så jag höjer ribban till 1000- 10.000. ”Nej”, ”Nej”, ”Ja”.

Reflektioner:

Genom att bara observera vilket var mitt huvudsyfte, ville jag se hur pojkarna själva löste situationen, genom att avvakta, men bryta in då jag själv tyckte att det gick för långt. Jag valde till slut att gå in och genom att leda in dem i ett kanske, att inte direkt leda in barnen på ett rätt spår, men rådgiver pojkarna, men det är upp till dem själva att sedan agera och kompromissa om de så vill. Tobias blir ytterst nöjd, då han kanske tycker att han agerat väl mot sina kamrater. När Isak som i bakgrunden har kollat på försöker ta sig in i leken går Tobias igång: ”Det är inte du som bestämmer”! utbrister han. Genom att han kollar åt mitt håll för så som jag uppfattar det antingen bekräftelse eller tillstånd och säger därför det är fröknarna som bestämmer. Så som jag ser det har Tobias reflekterat över vad det var han just sa och tar därför stöd av en pedagog som sitter i närheten och säkerligen har sett vad som just inträffat. Det blir lugnt och de leker ”fint” men börjar återigen tjafsa. Simon tar initiativ genom att gå emellan sina vänner och be dem sluta bråka. Detta verkar funka då de återgår till leken. Christoffer som sedan kommer in i bilden och innan gjort ett val att leka i stora lekhallen istället, söker kontakt men ingen lyssnar. Uppfattar det som att Christoffer blir ledsen och springer iväg till köket då Tobias sagt det han sa och söker kontakt hos en annan pedagog. Jag märker att pojkarna inte kan leka tillsammans och med detta menar jag inte att de inte leker lugnt, utan att de inte respekterar varandra och tillåter andra att vara med.

Tobias hade kanske sin vision av byggbanan och sina avsikter och Isak ”passade” inte in hans planer, men dock accepterade han att Simon var med. Genom att pedagog öppnar sina ögon och frågar barnen vad deras avsikter är, kan barnets perspektiv synliggöras.