Ofta används utomhuspedagogik som en sammanfattande beteckning för undervisning och fostran som äger rum utomhus. Utomhuspedagogiken är inte bara en fråga om att förflytta lärandet till utomhusmiljö och där man sedan undervisa på samma sätt som man gör inomhus. (Wickman, mfl, 2004, s.5) En annan aspekt till att också fundera på är: vart kan lärandet äga rum? Vart bör den äga rum någonstans? Finns det en ”rätt” miljö där barn bäst kan ta in erfarenheter och kunskap ifrån? Utomhuspedagogik får en lätt att tänka på hållbar utveckling, att här ska barnen precis som läroplanen säger; känna till förutsättningar för en god miljö och förstå grundläggande ekologiska sammanhang. (Skolverket, Lpo 94, s.10) Till viss del ja, det kan handla om att få en närmare blick på hur man kan värna om miljön och utveckla ett ”miljötänk”, men vad just denna ”goda miljön” står för tolkar jag inte enbart som kopplat till ekologi, utan även till det livslånga lärandet, samarbete, gemenskap och det viktigaste, att lärandet ska handla om erfarenheter och upplevelser!

”Alla skolans ämnen ryms i utomhuspedagogiken” (Wickman, mfl, 2004, s.77) Utomhuspedagogik handlar såklart inte enbart om att lära sig om naturen, vilket man lätt kan få uppfattning för om man inte är insatt. Det jag tror de flesta har kunskap om är att man kan få in lärandet i annat än i klassrumsmiljö. Vi lär oss hela tiden! Bara vi går till affären kan vi få med så mycket ämnen; matematik, då vi ska räkna ihop något, hemkunskap, hur tillagar vi detta?, historia, vart kommer pastan ifrån? osv. Jag skulle vilja beskriva detta som att man lär sig att se ämnena att synas på annat sätt och i andra sammanhang. Att lära sig att ställa upp ett matematiktal kan praktiskt taget te sig omöjligt när man sitter där i skolbänken med sin mattebok! Men att då bjuda in barnen där både miljö och matematik bildar sammanhang skapar en klarare bild och man har lättare att ta till sig det. Utomhusaktiviteter som t.ex. att klättra i träd tränar inte bara upp barnens grovmotorik, man kan även mäta trädet och på så sätt få med geometrin, skapa olika ljud med hjälp av föremål i naturen, stimulera barnens estetiska sidor, någonting som på så vis kopplar och förstärker ett visst skolämne med hjälp av naturen och inte bara skolämnen utan kunskaper man behöver sedan i livet, som tex. att koordinera sig själv osv.

Utomhuspedagogik som term i sig kan uppfattas som att man måste befinna sig på en specifik plats utomhus, med detta menar jag att just för att kunna skapa den här utomhuspedagogiska känslan tänker vi att man måste åka långt bort ut i skogen just för att uppleva detta. Det blir mer fokus på vart lärandet tar form någonstans, istället för vad och hur man kan väcka goda lärandesituationer i en stimulerande miljö. Visserligen anser jag att utomhuspedagogiken just också står för detta, man borde reflektera mer över hur man kan använda olika miljöer för lärande, men det får inte bli styrande. Att använda sig av förskolans eller skolans närmiljöer är ett bra sätt att också skapa trygghet hos barnen och även ändra attityder för både pedagoger och barn kring ett visst område som är känt för dem. Detta är något jag känner att jag fått mer insikt i av kursen, bara du kliver ut på skolgården öppnar oändliga möjligheter för aktiviteter! På så vis om man också gör detta närliggande område till ”sin” egen kanske man är mer benägen till att vårda det området, speciellt om det ligger i närheten. Bygga vidare, återkomma till en viss plats och både förvalta och skapa seende där de kan utveckla nya relationer till bestämda platser och också till varandra.

Begreppet utomhuspedagogik kan få en att reflektera över om det inte borde finnas något som heter ”inomhuspedagogik” vilket Per Hedberg tar upp i sitt kapitel om att lära in ute. Detta anser jag är utav intresse. För att hantera just något som utomhuspedagogik, kan jag tycka att man också måste skilja på vad som inte är det, man måste ha någonting att jämföra med. (Praktiskt arbete och teoretisk reflektion) Vilken betydelse och funktion har då utomhusmiljön för barns lärande? Här kan barn använda hela kroppen och alla sina sinnen i sitt ständiga lärande. Barn och pedagoger som agerar tillsammans med naturen och inte enbart ute i naturen. Istället för att lärare står som auktoritär ledarroll i klassrummet får barnen här också vara med och leda och styra över sitt lärande (mer utav en demokratisk ledarroll).

Petter Åkeblom talar just om dessa växelverkande lärandeformer och målar tydligt upp och jämför klassrumsaktiviteter med skolträdgårdsverksamhet. I klassrummet så är det just pedagogen som tar kontroll och det är pedagogens planering som gäller och det är också den man ska förhålla sig till, medan ute så får barn mer frihet och det är barnens frågor som står i centrum. Just rollen som pedagog beskriver Åkerblom (i Wickman) se även Trädgård i skolan, på så vis att inomhus är pedagogen mer utav en förmedlare medan i utomhusmiljö är pedagogen en medupptäckare! Detta tycker jag är intressant, hur kommer detta sig? Är det lättare att delaktigt med barnen hitta nya perspektiv och erfarenheter utomhus? Att engagera sig i barns världar men samtidigt i andra stunder inta ett mer passivt förhållningssätt? Ska man vara närvarande i leken eller ha en mer övervakande roll? Han beskriver också att man arbetar mer tillsammans ute och oftast individuellt när det gäller klassrumsmiljö. Har det med miljöns utformning att göra? Ett vanligt traditionellt klassrum är oftast uppbyggd med kateder längst fram som tittar ut över skolbänkar och stolar. Med dessa exempel vill jag konstatera att utomhusmiljön öppnar upp för mer stimulans och även stimulerar fler pedagoger till att faktiskt vara just pedagoger! Där de aktiverar sig och utvecklar även sina egna attityder och den inställning man får till lärande beroende på vilken miljö man vistas i. Ofta beskriver vi pedagoger vad vi gör och mer sällan hur. Reflektion över handling och reflektion i handling, att reflektera över det som har skett, av egna erfarenheter kan jag säga att jag själv reflekterar väldigt mycket i handling, i specifikt förskolan kan jag känna att det krävs omedelbara reflektioner över saker och ting man genomför, man måste reflektera på plats. Det som dock kan vara en ”negativ” sida av detta är att man då inte lär sig reflektera över sitt eget handlande utan enbart göra saker av ren vana eller rutin. Detta skapar ju också bra erfarenheter och snabb reflektionsförmåga, men vi måste också tänka på att reflektion över handling skapar både sinnlig förståelse och man lär sig överlag huruvida man kan fortsätta sitt eget lärande.

”Man stressar inte i naturen, utan man kopplar av och kommer till ro och försöker finna naturens rytm.” (Wickman, mfl, 2004, s.52) Att utveckla en känsla av naturen, kunskap om naturen… Att skapa den här naturkänslan är en process, något som måste få ta tid att inandas och såklart gäller det ju också att faktiskt vistas i naturen, inte bara enstaka gånger, utan återkomma och ta in. Modellen på s.68 i Utomhusdidaktik visar en pyramid där man successivt bearbetar sig uppåt: Vara i och njuta av naturen, se och upptäcka naturen, förstå sammanhang, förstå påverkan (människans påverkan av naturen) och sedan till slut påverka och ta ställning. Detta tycker jag sammanfattar bra huruvida vi utvecklar vår kunskap för och om naturen och även våra värderingar kring den. Ser man inte meningen med att vistas i naturen är det heller inte lätt att bjudas in i den.

Lärandet i utemiljö leder till en kunskap som för eleven förenar praktisk och teoretisk erfarenhet genom direkta upplevelser. Att vistas i utomhusmiljö innebär stora upplevelser och glädje. ”Inte bara genom beskrivning” kan vara ett påstående som delvis sammanfattar att integrera med naturen. Det är inte alls samma sak som att uppleva ett vattenfall i verkligheten än att enbart få studera den i olika läromedel, som böcker och film. Kärnan tycker jag vilar på att lärandet är en aktiv och levande process (Wickman, mfl, 2004, s.65) att det handlar om skiftande miljöer och att kunskap handlar om färdigheter och förtrogenhet. Att lära sig att byta ett däck på en cykel går inte enbart genom att läsa instruktioner om det, man måste studera, få pröva på själv. Just det här med självständighet och självinlärning är viktigt för barnens själkänsla, att barn tillåts pröva, utforska själva och att känna att man faktiskt klarar av att genomföra något själv. Att bekräfta barn, då de agerar på plats. ”Vad du kan” istället för ”vad duktig du är”.

Utomhuspedagogik har fått mig att fundera över ”en plats för alla”. Med detta påstående menar jag att utomhusmiljön ska vara tillgänglig för alla människor, även barn och vuxna som har en viss funktionsnedsättning. Det kan te sig väldigt problematiskt att få med ett barn som sitter i rullstol ut i naturen, hur kan man på bästa möjliga sätt involvera dessa barn till att delta i utomhusmiljön? Det jag kan tänka mig här är att motivationen brister vad det gäller det praktiska med förberedelser och tidsmässig plan, men också okunskap hur man ska hantera barn med viss funktionsnedsättning. Oftast tar man in en specialpedagog som resurs för att man själv inte har tiden, kraften eller helt enkelt information för detta. Då låter man denne sköta allt. Att både klä på barnen och att komma iväg till platsen kan ses bökig för vissa pedagoger, men ska det verkligen hindra en? Det kanske tom visar sig att det tar lika mycket tid att få ut material utomhus som det tar att förebereda för inomhusaktivitet? Jag tror det handlar om en vana av bekvämhet.

En skolgård kan ha många områden menar Patrik Grahn: vad han vill kalla zoner. Beroende på hur man utformar dessa zoner (gårdar) menar han att detta påverkar barns hälsa och välbefinnande. Att det ska finnas platser som både stimulerar till lek och en plats att vara på: lekbaser, anhalter, lugna områden och ett dynamiskt område är några stycken av dessa zoner som Grahn tar upp i sin forskning. Både kroppen och hjärnans utveckling är beroende av stimulans. ”Gården ska leka med barnen.” Detta säger väldigt mycket om just hur en utomhusmiljö bör vara, den ska vara inbjudande, utmana och även stimulera.

Det är inte enbart genom passiv aktivitet (klassrumsaktivitet; om man nu vill dra den markeringen) man kan stimulera barnen. Genom rörelse ökar minnet och även koncentrationsförmågan. Han beskriver också hur barn som vistas mer ute minskar sin sjukfrånvaro, är det då detta som menas med friskhetsfaktor? Och att såsom mobbning kan minska pga. att man leker i större grupper utomhus och alla barnen får chans att bli inkluderade. Jag vill sammanfatta det jag tagit del av på seminarier och kurslitteratur. Utomhuspedagogik, det handlar om att variera konkret och abstrakt tänkande, så att praktik och teori blir ett, i samspel med varandra. Vi lär oss mer om barnens livsvärld då vi går in i den och bemöter den på plats. Och till sist som jag nämnde i början det upplevelsebaserade lärandet.