Lars Björklund, född 1952, är kaplan på Sigtunastiftelsen och har givit ut diktsamlingar och själavårdsböcker. Han har tidigare varit sjukhuspräst. Lars Björklund föreläser om hur barn i leken handskas med livets ljusa och mörka sidor.

För att ta del av föreläsningen, klicka på bilden :)

Bild: www.dn.se

Vill börja med att citera Björklund.

"Det jag tänker, det jag gör, påverkar världen"

Bild: Erika Nilsson

Det finns 3 sorters lek:

LUSTENS LEK - "bara för att det är kul"

TÄVLINGENS LEK - "handlar om att vinna"

DEN EXISTENTIELLA LEKEN - "man leker ikapp någonting"

Hur många har inte lekt mamma, pappa, barn? Det känner nog de flesta igen. Men vi glömmer också bort dessa etiska lekar, som bla polis och tjuv, liv och död osv. Dessa lekar anses vara något utav en moralbrytare. Leken ska vara fin, den ska inte sväva ut över det "onormala" och "dramatiska". Det händer då och då att barnen testar på, de leker att dem är döda. De kan turas om att spela död.

Att leka begravning: En pojke får rollen som död, han ligger i sin kista och barnen runt omkring efterliknar det de har sätt i verkligheten. Plötsligt reser sig pojken upp och säger: "Jag tycker ni ska gråta lite mer..." Här märker man tydligt pojkens erfarenheter och tydlig bild av hur en begravning ska gå till. Man ska uttrycka sin sorg genom att gråta.

Att besöka en grav

Bild tagen av: Mig

En pojke går till sin döde fars grav på faderns födelsedag och utbrister till mamman: "Ska vi inte sjunga en sång?" Pojken börjar sjunga "Ja, må han leva..." I barnets perspektiv är denna låt inte kopplad till om perspnen lever eller är död, det är ju faktiskt något man sjunger när någon fyller år. Samma gäller då man kanske begräver ett husdjur, tex. en groda. Sjunger man "små grodorna..." tillräckligt långsamt och tydlgit så kan man få ett sorlig klang över det hela...

Det händer saker i livet, de händelser som inträffar under livets gång tar man itu med form av leken. Han tar också upp detta med brist på information. Barn jobbar ständigt med dessa frågor, de "hittar på" och detta är ett försök till att förstå, då barnet inte fått tillräckligt med information eller förklaring till en viss händelse söker dem efter den och då relaterar man oftast till sig själv. (En 4-åring klandrar sig själv till sin pappas död, några år efter förstår hon att de inte var hennes fel) Det är helt ofattbart att en 4-åring kan ha dessa tankegångar.

Dödsannons:

Flicka: - "Vad är detta?"

Pappa: - "Det är dödsannonser, det visar människor som har gått bort"

Flicka: - "Aha.....paus....den här vill jag ha...säger hon"

Barnet går direkt in och kopplar situationen.

Man leker ikapp händelsen....Men man kan också leka en händelse som inte har inträffat än, barnet gestaltar något som ännu inte har inträffat. Man stannar upp i presens, men man måste också kunna ta sig ur det, göra uttryck fär det, för att det ska kunna bli imperfekt. Han ger ett ganska så udda exempel. Ett barn och hennes farmor leker att hon är död. Flickan frågar: "Farmor, är du död än?" Farmor: "Inte än..." Man ger barn bilder och svar för språket. "Se" för att kunna prata om det svåra.

Lek - Verklighet

Bild tagen av: Mig

Begreppet: "Nu är det inte lek".

Varav bilden vill jag bara påpeka och kan jag själv bekräfta att behandla och bearbeta verkligheten på ett lekfullt sätt är något jag möter dagligen. Här har min kusin skapat en rökruta åt mig. Här finns ett ömsesidigt tillvägagångssätt, han vill förmedla något vilket han gör genom skriftspråkande och lek, vi möts halvvägs på en nivå som passar oss båda!

Vissa barn ser denna gräns tydligt, andra har det svårare att märka av dessa gränser. Den lilla markören är inte alltid lätt att upptäcka. Det komiska i det hela är att han tar upp att det oftast är vi vuxna som har svårare att skilja dessa åt. Han nämner ett exempel: Farbror Hans leker björn. Plöstligt kommer barnen till en annan vuxen och säger: "Pappa, kan du inte tala om för farbror Hans att sluta nu" eller "han tror han är björn". Vi vuxna måste tydligt märka av dessa signaler...."nu är det inte lek längre" och respektera detta, nu är det inte roligt längre. Många gånger har vi vuxna faktiskt svårt för detta, vi fortsätter leka björn för att vi tror oss kunna tydligt tolka dessa signaler från barnen när fallet inte är så.

Signaler är också något som är viktigt att både behärska och vara varsamma med. Lutar vi oss framåt mot ett barn, höjer ögonbrynet och spärrar upp ögonen i en mild blick, då händer det något intressant med barnet. Man får kontakt. Detta kan tolkas på olika vis beroende på barnet som individ. Signalerna och kroppsspråket kan rent ut sagt tala om: "Ska vi leka?"

Leken - fantasin och verkligheten

"Att leka det man är". Är det någon som känner till detta begrepp? - Jag är pedagog, därför kan jag också leka att jag är pedagog, jag kan leva mig in i rollen som snäll pedagog, dum pedagog osv...

Fanns även här ett exempel på två systrar som bråkar. Den enda systern säger då till den andra: "Ska vi leka att vi är systrar?" Och så blir de sams igen. "Att leka det man är", det som händer här är att man får en relation till...får liv i det som är "dött".

Bibliografi

Samtliga texter går att lånas på bibliotek också,
sök bara på ditt kommunala bibliotek, så ska du se att du får träffar :)